Studieobjektet för denna utvärdering är ÄldreVäst Sjuhärad (ÄVS). ÄVS bildades 1999 som ett samverkansprojekt mellan kommunerna i Sjuhäradsbygden, Västra Götalandsregionen och Högskolan i Borås. Ett stort antal frivillig- och intresseorganisationer hör också till ÄVS:s intressenter. I en skrift från Högskolan i Borås (2005, s 57), där verksamheten är lokaliserad, beskrivs ÄVS som en ”…mötesplats och samverkansarena som utifrån ett medborgar- och verksamhetsperspektiv vill vara ett centrum för forskning, utveckling och utbildning inom äldreområdet och området funktionshinder”. ÄVS är en av åttiotalet FoU-enheter inom den offentliga sektorn i Sverige. De flesta har till uppgift att verka lokalt inom sitt respektive län eller region, sin kommun eller inom samverkande kommuner. Vanligen finns också en tydlig inriktning mot t ex socialtjänst, hälso- och sjukvård, eller som i ÄVS:s fall mot frågor som rör äldre och funktionshindrade. Pionjärerna inom FoU-området kan spåras till 1940-talet, men det stora flertalet enheter har sett dagens ljus först under senare delen av 1990-talet. Att så är fallet beror till stor del på att Socialstyrelsen under det senaste decenniet satsat betydande summor i statliga bidrag för etablering av lokala och regionala FoU-enheter. Det statliga stödet har inneburit en grundplåt till respektive FoU-enheter som huvudmännen sedan skjutit medel till. FoU, uttytt som forskning och utveckling, är förvisso ett allmänt vedertaget begrepp, men dess betydelse är allt annat än entydig. Hur olika typer av forskning (grundforskning, tillämpad forskning, strategisk forskning etc) förhåller sig till utveckling eller utvecklingsarbete kan förstås på en rad olika sätt, och många anser att utveckling även bör inkludera utbildning, utvärdering och utredning. Som FoU-begreppet följaktligen indikerar verkar FoU-enheter i ett gränsland mellan den akademiska världen och en lokal verksamhetsvärld. Var i gränslandet man befinner sig, och vilken karaktär de produkter och tjänster har som verksamheten resulterar i, varierar stort mellan olika FoU-enheter. De inventeringar som gjorts visar att det finns en mångfald intressen och fokus i det svenska FoU-landskapet (Ternhag 1998; Bergström m fl 2000; Ekermo 2000, 2002; Ahrne m fl 2002; och Engström 2007). ÄVS tycks sträva efter att verka mitt i detta gränsland. I den nu aktuella projektplanen sägs nämligen att verksamhetens fokus ligger på ”o-et” i FoU istället för enbart forskning eller enbart utveckling, och att i utveckling innefattas även utvärdering och utbildning. I linje med ett sådant fokus är den övergripande uppgiften att via en utväxling av kunskaper och erfarenheter mellan forskare och praktiker/ brukare åstadkomma en kunskapsutveckling som gagnar både vetenskapen och den praktiska verksamheten (ÄVS 2004, s 3). Utvärderingen av ÄVS har genomförts i två steg. Till att börja med har ÄVS:s personal gjort en självvärdering som beskriver verksamhetens organisering och finansiering, liksom utveckling över tid vad gäller inriktning och omfattning (Andersson & Karlsson 2007). Med utvärderingsteoretiskt språkbruk har fokus i självvärderingen legat på verksamhetens inflöden, processer och prestationer, dvs. arbete som genomförts inom ÄVS. Därefter har undertecknad genomfört en extern utvärdering inriktad på verksamhetens resultat, dvs. på vad som ”kommit ut” ur ÄVS. Det är denna externa utvärdering som redovisas i det följande av föreliggande rapport. Vad det är som kommit ut ur ÄVS och vilka aspekter av detta resultat som den externa utvärderingen mera specifikt haft i uppgift att granska beskrivs i föreliggande rapport. Här beskrivs också hur utvärderingen lagts upp och varför den lagts upp på just detta vis.