This thesis examines the collaboration between regional and municipal primary care in two municipalities in Scania, Sweden. The background is an increasing need for coordinated care, especially for elderly patients, at the same time as healthcare faces challenges such as staff shortages and organisational differences. Although collaboration is highlighted as a solution in policy documents, previous studies show that there are often shortcomings in its implementation. The aim of the study is to increase understanding of how collaboration is perceived and works in practice, and to identify factors that promote or hinder effective collaboration. The study is based on a qualitative method with seven semi-structured interviews with managers and people in senior positions in both municipal and regional primary care. The interviews were analysed using reflexive thematic analysis. The results show that collaboration largely takes place at the individual level and depends on the commitment of individuals rather than on fixed structures. Factors such as effective communication, personal commitment and local knowledge are highlighted as promoting factors. At the same time, differences in organisation and views on the mission of healthcare create obstacles to collaboration. There is a lack of consensus on the division of responsibilities and coordination of efforts. The discussion emphasises that sustainable collaboration requires more than good intentions. It requires common goals, structural conditions and increased understanding of each other's activities. The conclusion is that achieving person-centred and effective care requires shared responsibility between the region and the municipality.

Examensarbetet undersöker samverkan mellan regional och kommunal primärvård i två skånska kommuner. Bakgrunden är ett ökande behov av samordnade vårdinsatser särskilt för äldre patienter samtidigt som vården står inför utmaningar som personalbrist och organisatoriska skillnader. Trots att samverkan lyfts fram som en lösning i styrdokument visar tidigare studier att det ofta brister i genomförandet. Syftet med studien är att öka förståelsen för hur samverkan upplevs och fungerar i praktiken samt att identifiera faktorer som främjar eller försvårar effektiv samverkan. Studien baseras på en kvalitativ metod med sju semistrukturerade intervjuer med chefer och personer i ledande befattningar inom både kommunal och regional primärvård. Intervjuerna analyserades med reflexiv tematisk analys. Resultatet visar att samverkan till stor del sker på individnivå och är beroende av enskilda personers engagemang snarare än av fasta strukturer. Faktorer som fungerande kommunikation, personligt engagemang och lokalkännedom lyfts fram som främjande. Samtidigt skapar skillnader i organisation och syn på vårdens uppdrag hinder för samverkan. Det råder bristande samsyn kring ansvarsfördelning och koordinering av insatser. I diskussionen framhålls att hållbar samverkan kräver mer än god vilja. Det krävs gemensamma mål, strukturella förutsättningar och ökad förståelse för varandras verksamheter. Slutsatsen är att för att nå en personcentrerad och effektiv vård krävs ett gemensamt ansvar mellan region och kommun.