Ambulanssjukvården är en unik och komplex arbetsmiljö. Vårdsökande möts när de är som mest sårbara och empatiförmågan kan öka förtroendet mellan den vårdsökande och vårdaren. Krav på empatiskt bemötande, medicinsk kompetens, snabba bedömningar och prioriteringar ställs från vårdsökande, anhöriga och organisationen. Många komponenter bidrar till ökad risk för empatitrötthet som påverkar vårdaren fysiskt samt psykiskt. Syftet med examensarbetet är att belysa ambulanssjuksköterskors upplevelse av empati och empatitrötthet. Metoden som användes var kvalitativ med induktiv ansats som bygger på nio intervjuer gjorda i Västra Sverige. Intervjuerna bestod av tio semistrukturerade frågor med efterföljande följdfrågor. Resultatet presenteras genom två huvudkategorier samt fyra subkategorier. Där upplevelser av hinder att känna och visa empati samt förutsättningar för att uppleva empati och hantera empatitrötthet. Med tiden kanempati trötthet utvecklas, som i sin tur kan orsaka utbrändhet. Fenomenet empatitrötthet påverkar relationen mellan ambulanssjuksköterskor och vårdsökande negativt samt ambulanssjuksköterskors både fysiskt och psykiskt. Bristen på empati samt empati trötthet väckermånga negativa känslor hos vårdaren, som att uppleva sig otillräcklig, få skuldkänslor, tvivla på sig själv och sin förmåga, irritation, oro, avståndstagande, kollegialt samarbete, privatlivet samt emotionell frånvaro. Empatitrötthet hanteras genom stöd från kollegor, familj, en aktiv fritid och genom självreflektion och medvetenhet om fenomenet. Examensarbetet visar på empati trötthetsom vanligt förekommande men ses som en naturlig del av yrket. Det finns viss tabu över fenomenet och stöd från chefer och ledning är bristfällig. Det är tydligt att mer forskning inom ämnet är nödvändigt för att bättre kunna motverka empatitrötthet.