Migrationen har ökat globalt, detta så även i Skandinavien vilket gör att allt fler möten i hälso- och sjukvården sker utan ett gemensamt språk. En ömsesidig förståelse mellan patient och sjuksköterska är nödvändig. Denna förståelse behövs för att främja hälsa och förebygga sjukdom. När parterna inte talar samma språk försvåras kommunikationen, vilket ställer högre krav på sjuksköterskan att hantera vårdmöten på ett sätt som både säkerhetsställer jämlik vård samt främjar patientens eller anhörigas delaktighet. Syftet med studien är att belysa sjuksköterskans upplevelser av vårdmöten när det saknas ett gemensamt talat språk, vilket i litteraturöversikten definieras som en språkbarriär. I bakgrunden fördjupas kunskapen om områden relaterat till ämnet. Examensarbetet är en litteraturöversikt där nio kvalitativa studier genomgick Fribergs analysprocess och därefter inkluderats i resultatet. Det identifieras tre huvudteman i resultatet vilka är ”sjuksköterskans utmaningar och upplevelser av vårmöten i närvaro av språkbarriär”, ”Sjuksköterskans nyckelmetoder för att överkomma språk barriären och främja delaktighet” samt ”sjuksköterskans upplevelse av att använda tolk l i det vårdande mötet”. Studien visar att språkbarriärer utgör en betydande utmaning i vårdmöten, även att dessa möten kräver mer tid vilket gör att de ibland blir bortprioriterade och det bidrar till en ojämlik vård. För att hantera språkbarriären använder sig sjuksköterskor av olika strategier och hjälpmedel som exempelvis kroppsspråk och bildstöd. Tolkens roll kan både underlätta och försvåra samtalet beroende på situation och tolkens kompetens. Författarna anser att vidare utveckling av tekniska hjälpmedel, organisatoriskt ansvar samt utbildning inom språklig anpassning är av värde för att säkerhetsställa patientsäkerheten samt främja patientens möjlighet till delaktighet.