Syftet med studien är att undersöka hur lärare upplever och arbetar med kollegialt lärande samt att synliggöra kollegialt lärande som ett redskap för utveckling av undervisningen och lärarprofessionen. Studien ger ett viktigt bidrag till det pedagogiska forskningsfältet och kan utgöra ett kunskapsunderlag för lärares strategiska arbete och utbildningar riktade mot lärare.  

Wengers teori om praktikgemenskap samt Timperleys processmodell har använts som analytiskt ramverk. Fokus kommer ligga i hur lärare upplever och arbetar med kollegialt lärande som ett verktyg för att utveckla lärarprofessionen och undervisningen.

Studien kommer att vara av kvalitativ karaktär, där data samlas in genom semistrukturerade intervjuer. Syftet med intervjuerna är att belysa lärares upplevelser av kollegialt lärande och metodvalet baseras på forskningsfrågorna och är tänkt att ge en djupare förståelse av kollegialt lärande.

Resultatet visar att lärare har en positiv inställning till kollegialt lärande och att det upplever att arbetet med kollegialt lärande har en bidragande faktor till en framgångsrik undervisning och profession. När lärare får möjlighet att arbeta med kollegialt lärande bidrar det till en mindre arbetsbelastning, en professionell utveckling och förbättrad undervisningskvalitet. Kollegialt lärande upplevs av lärarna som en betydelsefull och viktig del av läraryrket. När lärare får tillfälle för gemensam reflektion, erfarenhetsutbyte och samtal kring den pedagogiska undervisningen har lärare möjlighet att utveckla sin undervisning och stärka sin yrkesroll. Resultatet visar att en stor utmaning med kollegialt lärande är bristen på tid och att det inte prioriteras och blir en del i lärarnas vardag. Det kollegiala lärandet upplevs som meningsfullt när det blir praktiknära och har sin utgångspunkt i elevers behov och konkreta utmaningar i klassrummet.  

Sammantaget visar resultatet att lärarna hade en önskan om att arbeta mer kollegialt men att det inte prioriteras i lika stor utsträckning som övriga arbeten. Lärarna ansåg att kollegialt lärande spelade en avgörande roll för att utveckla lärarprofessionen och undervisningen. Genom att rektorer skapade struktur, avsatte tid och stöttade lärarnas gemensamma arbete möjliggjordes en kultur av delat ansvar och kontinuerligt lärande som kunde bidra till förbättrad undervisning, trygghet, delaktighet och en professionell samsyn. Trots dess potential begränsades möjligheterna ofta av brist på tid och organisatoriska förutsättningar.