Artikeln undersöker frågan om tolkningsföreträde för kristendom i svensk skola i en postsekulär tid, där sekulära och religiösa perspektiv samexisterar och påverkar varandra. Genom tre exempel – skolavslutningar i kyrkan, kristendomen i läromedel, samt skiftet från ortodoxi till ortopraxi – analyseras hur kristendomens uttryck förändrats och hur detta påverkar religionsundervisning och rättsliga bedömningar. Skolavslutningar i kyrkan blottlägger spänningar mellan tradition och konfessionalitet i en skola som enligt läroplanen ska vara icke-konfessionell. Läromedelsanalysen visar hur kristendom framställs både som levd tro och som kulturellt arv, ofta präglat av sekulär förståelse. Det tredje exemplet pekar på en djupgående förändring inom svensk kristendom: från en fokus på rätt lära (ortodoxi) till rätt handling (ortopraxi), särskilt synlig i asylprövningar där "genuin" tro mäts enligt föråldrade kunskapskrav. Artikeln argumenterar för att religionsundervisning i Sverige ofta bygger på en statisk och förenklad modell av religion, vilket riskerar att förvanska undervisningens innehåll. Istället bör undervisningen ta sin utgångspunkt i de levda religiösa uttrycken, såsom de faktiskt kommer till uttryck i dagens samhälle. Genom att lyssna till religionens föränderliga former kan skolan bättre förstå och gestalta kristendomens roll i en postsekulär tid.