Anställningsbarhet används som ett mått på individers möjligheter till sysselsättning. Tidigare betraktades det som kollektivt ansvar, men har på senare tid förskjutits till att bli individens egna ansvar att själv bli och förbli anställningsbar. Tidigare forskning visar att detta skifte medför utmaningar, inte minst för utomeuropeiskt födda kvinnor. Syftet med denna studie är att undersöka hur utomeuropeiskt födda kvinnor upplever sin anställningsbarhet, vilka utmaningar de har mött samt vilka strategier de tillämpar för att upprätthålla sin anställningsbarhet över tid. Studien har en kvalitativ ansats och bygger på sex semistrukturerade intervjuer med kvinnor födda utanför Europa med varierande bakgrund och erfarenheter. Empirin har analyserats med stöd av tidigare forskning samt Bourdieus kapitalteori och begreppet anställningsbarhet som analytiskt ramverk. Resultatet visar att anställningsbarhet är ett komplext fenomen som formas i skärningspunkten mellan individuella resurser, såsom språk, utbildning, erfarenhet och humant kapital, och strukturella villkor. Personligt initiativ och motivation är viktiga, men räcker ofta inte för att kompensera för hinder såsom bristande språkkunskaper, svårigheter med validering av utländsk utbildning eller begränsat socialt kapital. Studien visar att anställningsbarhet måste förstås som ett resultat av samspelet mellan individ och struktur, snarare än ett ensidigt individuellt ansvar.