Studien handlar om pedagogers och rektorers upplevelser gällande den lagstadgade anmälningsplikten i förskolan. Anmälningsplikten beskrivs i socialtjänstlagen som en skyldighet att anmäla till socialtjänsten vid oro för att ett barn far illa. Anmälan ska göras direkt vid orons uppkomst och kräver ingen bevisbörda hos den som anmäler. Tidigare forskning visar att anmälningsplikten ibland kan vara svår att tolka vilket leder till en osäkerhet hos de som omfattas av den, samt att anmälan inte alltid görs direkt av olika skäl. Forskningen har även visat på bristande kunskaper hos pedagoger gällande tecken på att barn far illa, gällande rutiner för hur anmälan går till samt att olika förhållningssätt gentemot anmälningsplikten påverkar anmälningsbenägenheten.

Syfte med denna studie är att undersöka hur pedagoger och rektorer i förskolan upplever och resonerar kring anmälningsplikten. För att svara på frågeställningarna kopplade till syftet användes en kvalitativ metod bestående av semistrukturerade intervjuer. Denna metod valdes för att få en detaljerad bild av deltagarnas erfarenheter och tankar.

Resultatet visar att deltagarna har blandade erfarenheter och kunskaper gällande anmälningsplikten. Det framkommer att anmälningsplikten sällan eller inte alls varit en del av pedagogernas utbildningar. Vissa rektorer uppger att de fått undervisning i sin rektorsutbildning. Denna brist på utbildning beskrivs av deltagarna ligga bakom osäkerhet gällande vad som är skäl för oro, vad som ska anmälas och när. Samtidigt ger dock studiens deltagare flera exempel på fysiska, psykiska, emotionella och beteendemässiga signaler från både barn och dess vårdnadshavare och visar att de har en förståelse för vad som kan vara skäl för oro.

I studien beskrivs anmälningsplikten som ett viktigt och emotionellt ansvar i vilket deltagarna uttrycker ett behov av att få stöd från de närmsta kollegorna och även från rektor. Rutinerna på arbetsplatsen under anmälningsprocessen beskrivs tydligt och anses vara ett stöd för deltagarna. Det framkommer också att deltagarna har olika grader av förtroende gentemot socialtjänsten samtidigt som samtliga tror att anmälan gör en nytta för barnet. Det framkommer avslutningsvis att det finns en önskan om samarbete mellan socialtjänsten och förskola för att öka förståelsen kring vad som ska anmälas.