Hot- och våldssituationer har generellt blivit ett mer förekommande fenomen i samhället, som påverkar ambulanssjuksköterskorna då de riskerar hamna i situationer som medför att de blir utsatta för hot och våld. Samverkan med polis i hot- och våldssituationer har därför blivit allt viktigare för både omhändertagandet av en patient i hot-och våldssituationer men även för ambulanssjuksköterskornas arbetsmiljö. Det finns sparsamt med tidigare kunskap om ambulanssjuksköterskors upplevelser i dessa situationer därav intresset till föreliggande studie. Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av samverkan med polis under hot-och våldssituationer. Genom intervjuer insamlades upplevelser från sju ambulanssjuksköterskor verksamma i Västra Götaland. Intervjuerna analyserades enligt Elo och Kygnäs (2008) metod för kvalitativ innehållsanalys. Dataanalysen genererade tre generiska kategorier; Kommunikationens betydelse för samverkan med polis, Samverkans betydelse för patientsäkerheten och Samverkans betydelse för den egna säkerheten. I resultatet framkom att kommunikationen var betydande för att samverkan mellan ambulanssjuksköterskorna och polisen skulle fungera. Det sågs en väsentlig skillnad mellan radiokommunikationen på talgruppen RAPS och den verbala kommunikationen på insatsplats. I situationer när samverkan var bristande på grund av otillräcklig kommunikation riskerade patientsäkerheten att äventyras, vilket resulterade i att ambulanssjuksköterskorna inte vågade åka fram till en hot-och våldssituation utan stöd av polis. Konsekvensen kunde bli en fördröjning eller utebliven vård, vilket riskerade ett lidande för patienten. Gemensamma samverkansövningar ansågs kunna vara en framgångsfaktor för att erhålla ökad förståelse om varandras professioner och arbetssätt. För att främja framtida samverkansinsatser under hot- och våldssituationer och tillsammans kunna stärka patienten i att eftersträva hälsa samt upprätthålla en säker och trygg arbetsmiljö.