Syftet med denna studie är att undersöka hur förskollärare förhåller sig till och arbetar med den fysiska och sociala miljön i förskolan, så att den blir inkluderande för alla barn. Det som undersöks i studien är vad begreppet inkludering innebär för förskollärarna, hur förskollärare arbetar och bidrar till ett inkluderande arbete i förskolan, vilken betydelse förskolans organisation har för arbetet med inkludering samt hur förskollärarna själva uppfattar barns delaktighet och inflytande i förskolans lärmiljöer.

Studien är uppbyggd på en fenomenografisk kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer, som utgår ifrån ett sociokulturellt perspektiv och samspelsteori. Intervjuerna genomfördes en och en med sju verksamma förskollärare, där utgångpunkten i intervjun handlar om inre och yttre faktorer som påverkar inkluderingsarbetet i förskolan. 

Resultatet i studien visar att förskollärarna anser sig ha ansvar för att alla barn ska känna sig inkluderade. Där inkludering som arbetsmetod beskrivs som att ta vara på barnens förutsättningar, behov och intressen för att kunna forma fysiska inomhusmiljöer som inbjuder och utmanar till lek och lärande. Förskollärarna tar upp betydelsen av samsyn och ett gemensamt förhållningssätt i arbetslaget för att skapa trygghet och struktur i inkluderingsarbetet. De lyfter även vikten av att ge barnen möjligheter att känna en gemenskap och tillhörighet genom att göra dem delaktiga i arbetet med inkludering, samt i sitt arbetssätt ha förmågan att kunna anpassa material och forma undervisningen utifrån alla barns behov. I resultatet framkommer det att förskollärarna strävar efter att ha en föränderlig och flexibel fysisk inomhusmiljö som utgår ifrån barnens intresse och det aktuella projektet på förskolan. Flera av förskollärarna lyfter betydelsen i att barnen får möjligheter till förberedelser och en förklaring av vad som förväntas vid situationer och i sociala sammanhang, för att kunna hantera sina behov på bästa sätt och som i sin tur gynnar hela barngruppens sociala inkludering.