Sjuksköterskor i ambulanssjukvård har i allmänhet möjlighet att hänvisa patienter till egenvård om de saknar ett behov av akutsjukvård eller primärvård. Egenvård innebär att hälso- och sjukvårdsåtgärder utförs av patienten själv eller närstående. Det åligger sjuksköterskan att bedöma och medverka till att patienten omhändertas på rätt vårdnivå med bibehållen patientsäkerhet och delaktighet. Idag söker sig fler patienter direkt till akutsjukvården än tidigare. Tidigare forskning visar att hänvisning till annan vårdnivå kan vara komplext, krävande och medföra ett omfattande ansvarstagande. Syfte: Syftet med studien var att undersöka sjuksköterskors erfarenheter av att prehospitalt hänvisa patienter till egenvård. Metod: Studien har en kvalitativ induktiv ansats. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med tio sjuksköterskor som rekryterades från ambulanskliniken i Region Jönköpings län. Materialet har analyserats med induktiv innehållsanalys enligt Elo och Kyngäs modell.

Studiens resultat indikerar en varierad upplevelse av hänvisning till egenvård. Samtliga sjuksköterskor strävar efter att göra ett bra jobb och hänvisa patienterna till optimal vårdnivå. Strävan efter att alla parter känner sig trygga tycks vara central. Flera försvårande omständigheter vid hänvisning till egenvård identifieras som äldre patienter, språkförbistringar och överflöd av information. Det råder delad mening bland informanterna kring vilket stöd som upplevs av riktlinjer och ledning. Slutsats: Vissa sjuksköterskor är trygga i sina beslut, medan andra kan vara mer osäkra och reflekterar över sina egna begränsningar. Vi efterlyser utveckling och vidare forskning kring hänvisning till egenvård samt mer utbildning för ambulanssjuksköterskor inom ämnet. 

In general, nurses in ambulance care can decide which patients who can be referred to self-care if there is a lack of need for emergency or primary care. Self-care is defined as healthcare measures performed by the patient or their relatives. It's the nurse's responsibility to assess the patient and refer the patient to the optimal level of care with respect to patient safety and patient involvement. Statistics show that the number of patients seeking emergency medical attention has increased in the last few years. Previous research indicates that non-conveyance is a demanding and complex task that is associated with extensive responsibility. Aim: The aim of this study is to examine the RN‘s experience when referring patients to self-care in the prehospital setting. Method: A total of ten RN ‘s participated in qualitative semi-structured interviews. The participants were recruited from Region Jönköpings läns ambulance service. The material was analyzed with inductive content analysis as suggested by Elo and Kynges.

The results shows a variation regarding the experience of referring patients to self-care. All the RN’s strive to do a good job and to refer patients to an adequate level of care. The quest for all parties to feel safe seems to be central. Several aggravating factors are identified; older patients, language impairment, too much information etc. There are divided opinions about what support is experienced by management and guidelines. Conclusion: Some RN‘s are confident in their decisions, while others may be more insecure and reflect on their own limitations. We call for the development of guidelines, further research and extended education about non-conveyance.