I Sverige finns det tusentals barn som far illa på grund av missförhållanden i familjen. Barnmorskor är en av de yrkeskategorier som omfattas av anmälningsplikten till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn riskerar att fara illa. I jämförelse med andra yrkeskategorier som omfattas av anmälningsplikten står vårdpersonal för en underrapportering. Genom sin yrkesroll har barnmorskor ofta en unik inblick i- och ett förtroende hos familjer de möter. Syftet med denna studie är att undersöka BB-barnmorskors erfarenheter av orosanmälan då ett barn misstänks fara illa eller riskerar att fara illa. Studien har utförts genom intervjuer med åtta barnmorskor från tre olika BB-avdelningar. Den insamlade datan bearbetades och tolkades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Kategorier framkom genom att den först kondenserade texten abstraherades genom kodning till olika kategorier.

Resultatet visar på flera olika erfarenheter som presenteras under tre huvudkategorier: Att möta och vårda familjen, Förutsättningar på arbetsplatsen och Behov av kommunikation och återkoppling. Studien visar att en komplex vårdsituation försvårar en bedömning av den egna oron, ett professionellt omdöme tenderar att underlätta denna bedömning. Rädslan för ett brustet förtroende från familjen kan påverka barnmorskors benägenhet att orosanmäla. Barnmorskors agerande vid oro för ett barn påverkas av kollegialt stöd och arbetsklimat. Att ha kunskap om barn som far illa och anmälningsförfarandet är avgörande för handläggning och identifiering av den egna oron. Även en kort vårdtid och hög arbetsbelastning påverkar barnmorskors förutsättningar att uppfylla sin anmälningsplikt. En fungerande kommunikation i vårdkedjan är av stor vikt då det finns en oro för ett barn. För att kunna uppfylla den anmälningsplikt som barnmorskor omfattas av bör förutsättningar för kunskap, kompetens och självförtroende vara en självklar del av BB-barnmorskors arbetsförhållanden.