Prehospital akutsjukvård är första länken i vårdkedjan och de unika interaktionerna mellan patient, eventuella närstående och ambulanssjuksköterska benämns vårdmöten. Det innebär att möta människor som är i behov av vård i den miljö de befinner sig. En djupare förståelse för hur vårdmötet erfars av ambulanssjuksköterskor under speciellt utmanande förutsättningar då skyddsåtgärder måste vidtas, är därför betydelsefullt. Syftet med denna studie är att beskriva prehospitala vårdmöten vid misstanke om Covid-19, såsom det erfars av ambulanssjuksköterskor. Föreliggande studie är en kvalitativ intervjustudie omfattande nio intervjuer genomförda med en induktiv ansats. Det insamlade materialet analyserades genom innehållsanalys enligt Elo och Kyngäs (2008).

Resultatet presenteras i huvudkategorin Professionell vanmakt i en avhumaniserande vård - utan att kunna se slutet på avståndstagandet till patienten. Prehospitala vårdmöten under Covid-19 pandemin kan förstås som att ha förlorat sin professionella autonomi och stolthet, där den individuella ambulanssjuksköterskan möter patienten i nära och personliga relationer. I stället har autonomin ersatts med en försvagad yrkesroll med föränderliga vårddirektiv, som förmedlas utan dialog med de professionella. I en situation med okunskap och frustration blir vården avhumaniserad med olika grader av avståndstagande till patienten i behov av vård, utan ett fastställt slutdatum. Detta tydliggörs ytterligare genom fem generiska kategorier: Avskärmande trygghetsmask; Fluktuerande policyrevideringar; Mållös frustration; Olustigt patientmöte och Medicinsk dominans och nedprioriterad omvårdnad. Slutsatsen är att en avhumaniserad vård av patienten som vårdats inom prehospital akutsjukvård för misstanke om Covid-19 kan ha lett till att patienterna blivit utsatta för vårdlidande exempelvis i form av bristande delaktighet i vårdmötet. Bristande autonomi och nya prioriteringar för vad som är viktigt i vården kan ha bidragit till etiska dilemman hos ansvariga ambulanssjuksköterskor.