Covid-19 pandemin har inneburit en stor samhällelig påverkan där restriktioner med syfte att minimera smittspridning även har kommit att begränsat personers sociala umgängesformer. Personer över 70 år utgör en stor andel av den svenska befolkningen och genom att tillskrivas som riskgrupp har de belagts med särskilt strikta restriktioner som riskerar att hota deras tillvaro. Genom intervjuer med nio personer över 70 år avsåg författarna undersöka de äldres upplevelse av sin tillvaro under pandemin. Genom kvalitativ innehållsanalys av transkriberade intervjuer identifierades åtta underkategorier och två huvudkategorier: Pandemins konsekvenser för livet och hantera en ny tillvaro. Informanterna uttryckte en ökad känsla av meningslöshet- och ensamhet, en ökad oro samt en känsla av minskad delaktighet. Det framträder också hur informanterna genom ett gynnsamt förhållningssätt har försökt anpassa sin livsföring avseende bland annat fritidsintressen och vardagsärenden för att hantera den nya tillvaron. Informanterna har trots en bibehållen social interaktion med anhöriga upplevt en ökad ensamhet. Socialt stöd har visat sig vara en skyddsfaktor vid omvälvande livshändelser. Digitala lösningar har varit avgörande för hanteringen av den nya tillvaron avseende såväl social interaktion som utförande av vardagsärenden. I studien framkom att det inte är hållbart att implementera restriktiva rekommendationer i stor skala för att minska smittspridningen utan att samtidigt överväga de totala hälsoeffekterna. Genom god kännedom om hälsorisker relaterade till social isolering kan distriktssköterskan fylla en avgörande roll i det hälsofrämjande arbetet med isolerade äldre.