Inledning

Min egen erfarenhet som pedagog är att det råder en osäkerhet om ämnet orosanmälningar och att det saknas utvecklade, systematiska rutiner för hur de ska hanteras. Min uppfattning är också att en del pedagoger och rektorer anser att en anmälan inte tjänar något till för det gör ingen skillnad för barnet eller att det till och med kan förvärra situationen för det enskilda barnet.

Syfte

Denna studies syfte är att undersöka pedagogers resonemang kring skyldigheten att anmäla oro för barn till socialtjänsten, anmälningsplikten. Studien behandlar också pedagogernas kunskap, deras syn på hur organisation och ledarskap fungerar i förhållande till det behov av stöttning och guidning som pedagoger kan tänkas ha i samband med orosanmälningar, samt hinder och möjligheter som kan uppstå kring anmälningsplikten. Uppsatsens mål är att få mer kunskap om vad som kan påverka pedagogers hantering av orosanmälningar.

Metod

Metoden som används för undersökningen är kvalitativ och det empiriska materialet består av sex semistrukturerade intervjuer med pedagoger som utförts i två olika stadsdelar i en västsvensk stad. Pedagogerna är verksamma inom den kommunala förskolan.

Resultat

Studiens resultat tyder på att pedagogerna i förskolan i vissa fall kan sakna en sammanhängande helhetsbild av anmälningsplikten. Samverkan med socialtjänsten uppfattas av respondenterna som tillförande av ett sammanhang. Ett samarbete med aktörer, både privata som barnets familj och professionella som förskola, BVC och socialtjänst som finns i barnens närhet kan förmedla meningsfullhet i att använda anmälningsplikten.