Självskadebeteende innebär att skada sin egen kropp i suicidsyfte eller för att lindra ångest. Självskadebeteende kan påträffas vid alla åldrar men är vanligast i tonåren fram till ung vuxen ålder. Förekomsten av självskadebeteende domineras bland personer med psykisk ohälsa men yttrar sig även hos personer utan psykiska åkommor. Risken för ett fullbordat självmord ökar hos patienter med självskadebeteende om de inte erhåller vård. Som sjuksköterska i ambulanssjukvården är det oundvikligt att möta dessa patienter. Sjuksköterskor i ambulanssjukvården kan uppleva att de saknar kunskap och erfarenhet i vården av dessa patienter.

Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med självskadebeteende inom ambulanssjukvården. Den valda metoden för att beskriva detta är en kvalitativ intervjustudie med innehållsanalys och induktiv ansats. Åtta sjuksköterskor från tre olika regioner intervjuades. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys och resulterade i 7 underkategorier och 3 huvudkategorier. Resultatet visar att informanterna erfar att det är en utmaning att vårda patienter med självskadebeteende då de ofta saknar kunskap om hur de på bästa sätt kan hjälpa dessa patienter. De erfar även att vårdandet är en utmaning gällande sin egen säkerhet och att det ofta finns behov av nära samarbete med polis. Informanterna erfar att det är en utmaning att skapa en vårdande relation till patienter med självskadebeteende, och de upplever ibland svårigheter i bemötandet och kommunikationen med denna patientgrupp. Dessa faktorer kan leda till att patienterna erhåller en sämre kvalitet av vård. Det finns ett tydligt behov av ökad kunskap om vårdandet av patienter med självskadebeteende och ett behov av ökad trygghet för sjuksköterskor att vårda denna patientgrupp.