Vid misstanke eller kännedom om att ett barn far illa är legitimerad sjukvårdspersonal skyldig enligt lag att anmäla sin misstanke till socialtjänsten, vilket görs genom en orosanmälan. Mellan åren 2014-2017 har antal orosanmälningar ökat kraftigt i Sverige och 16% av anmälningarna kommer från sjukvården. Studier visar att barn som växer upp under missförhållanden kan påverkas senare i livet, vilket kan förhindras om barnens missförhållanden uppmärksammas tidigt. I en svensk studie framkommer det att 12% av sjuksköterskor som misstänkt att ett barn far illa inte gjort en orosanmälan. Internationella studier visar att sjuksköterskor ibland upplever en rädsla för konfrontation och därför väljer att inte skriva orosanmälningar, samt att en del känner att de saknar kunskap inom ämnet.

Syftet med studien var att undersöka sjuksköterskors upplevelser när de upprättar orosanmälningar. Studien använder en fenomenologisk hermeneutisk ansats och är baserad på intervjuer med sex stycken sjuksköterskor. Fyra teman genererades av intervjumaterialet, vilka var: att under ansvar värna om andra, en uppgift som berör, värna om öppenhet gentemot familjen och att uppleva tillit till sig själv och andra. Studiens resultat visar att sjuksköterskor erfar orosanmälningar som viljan att värna om sina medmänniskor och stötta familjer som är i behov av hjälp. En orosanmälan är en uppgift som berör, vilket innebär att starka känslor väcks hos sjuksköterskan, vilka till och med kan förkroppsligas. Genom öppenhet vill sjuksköterskan göra familjen delaktig i processen. Sjuksköterskan har också en djup tro på sig själv, sin kunskap och sin förmåga att besluta och genomföra skrivandet av en orosanmälan.