Under lång tid tillbaka har det försökts att hitta en lämplig värderingsmetod som skall tillämpas på tillgångar och skulder för företagen. IASB reglerade att finansiella instrumenten för handel som derivatinstrument (optioner, terminer och swappar) skall värderas till verkligt värde från anskaffningsvärde från och med 1 januari, 2005 och syftet var att verkligt värde gav relevantare information till marknaden och aktieägarna. En annan målsättning var att gå närmare mot harmonisering av redovisningsreglerna. IFRS innebar en övergång till verkligt värde-värdering på fler tillgångs- och skuldkategorier. IAS 39 standarden behandlar finansiella instrument, dess redovisning och klassificering, vilket är ett exempel på en kategori som har övergått till värdering till verkligt värde. Det finns för- och motargument för båda principerna (verkligt- och anskaffningsvärde). Förespråkarna till verkligt värde menar att det är verkligt värde som ska tillämpas för värdering av finansiella instrumenten eftersom det ger den bästa informationen till aktieägarna och marknaden om företagets verkliga värde. En nackdel med verkligt värde är att den befaras bidra till mer variation i resultat och balansräkningen. Anhängare till anskaffningsvärde säger att anskaffningsvärde modellen är mest relevant eftersom den bygger på faktiska transaktioner. Det svåra med anskaffningsvärde är att den bidrar till problem att jämföra olika bolags tillgångar. Uppsatsens syfte är att undersöka effekterna av verkligt värde, varför det föredras kontra anskaffningsvärde och vilka grupper som gynnas av verkligt värde. Vi undersöker också konsekvenserna kring införandet av verkligt värde för företagen. Avgränsning: Vi har avgränsat oss på IAS 39 och intervjuat personer som är redovisningsansvariga på större företag, som är noterade på large-cap OMX Stockholm och OMX NORDIC EXCHANGE samt revisorer/konsulter och finansiella kontrollanter. Studien kommer att avgränsas till finansiella instrument som ska värderas till verkligt värde enligt IAS 39. Arbetets metod följer en kvalitativ ansats och intervjuer har genomförts med noggrant utvalda respondenter. Intervjuerna består av en mailintevju, en personlig intervju och tre telefonintervjuer. Frågorna som ställdes summeras till vilka finansiella instrument som företaget har, problem i samband med hanteringen av finansiella instrument och verkligt värde, jämförelse mellan verkligt värde och anskaffningsvärde och sist en uppfattning om intressenterna. Resultatet: Verkligt värde ger ett bättre beslutsunderlag för aktieägare och marknaden eftersom det visar en rättvisare bild om företagets ekonomiska ställning som tillfredställer intressenterna. Konsekvenserna med verkligt värde är att det påverkar resultat- och balansräkning som kan vara missvisande eftersom orealiserade värden redovisas. För mindre investerare, som inte är tillräckligt insatta i redovisningens utveckling, kan verkligt värde försvåra när olika värderingsprinciper används och tilläggsupplysningar läggs i noterna. Regelverket IAS 39 är dessutom krångligt för företag att tillämpa.