Den 1 januari 1999 infördes lagen om anmälningsplikt som ålade revisorn skyldighet att vidta åtgärder vid misstanke om brott och att under vissa förutsättningar göra anmälan till åklagare eller polis. Tidigare begränsades revisorn av den lagstadgade tystnadsplikten. Flera remissinstanser däribland FAR och SRS motsatte sig förslaget då man ansåg att det var alltför långtgående. De befarade att revisorns förtroende gentemot klienten kunde försämras och att de därmed inte skulle få tillgång till den information som är nödvändig för en fullgod revision. Syftet med införandet av anmälningsplikten var att ekonomisk brottslighet skulle upptäckas samt förebyggas. Vår huvudfråga i denna uppsats är enligt följande: Kan en revisor rimligen hålla perfekt balans mellan att vara agent för myndigheternas brottsbekämpning, och att vara en hjälpreda i hanteringen av företagens ekonomiska informationsflöde? Syftet med uppsatsen är att undersöka hur revisorn hanterar sin skyldighet att anmäla vid misstanke om brott och vilka konsekvenser den har medfört för revisorn. I uppsatsen används kvalitativ metod då vi vill skapa oss djupare förståelse för vår frågeställning. Intervjuer har genomförts med fyra revisorer från olika revisionsbyråer. Det empiriska materialet har analyserats samt tolkats utifrån den teoretiska referensramen och slutligen resulterat i vår slutsats. Vår slutsats av denna studie är att en revisor kan hålla ovan nämnda balans och att denna balans är hållbar ur ett framtidsperspektiv.