I Sverige diagnostiseras omkring 300 barn med cancer varje år. När ett barn diagnostiseras med cancer drabbas hela familjen. Syskon har emellertid identifierats som de mest utsatta då deras livsvärld ställs på ända. Deras förändrade livsvärld kan i sin tur innebära ett lidande. I sjuksköterskans profession ingår det att främja hälsa och förebygga ohälsa genom att kunna undervisa och stödja anhöriga, individuellt eller i grupp. Syftet med studien är att beskriva upplevelsen att vara syskon till ett cancersjukt barn, samt frågeställningen; Hur har detta förändrats, sett från 1988 till 2007? Arbetet innehåller en sammanställning av nio stycken intervjustudier av syskon till cancersjuka barn mellan åren 1988-2007. Resultatet består av fem olika teman vilka är; upplevelser av att vardagen förändrades, upplevelser av saknad och oro för det cancersjuka barnet, upplevelser av bristande information, upplevelser av att få stöd i sin vardag samt upplevelser av känslomässiga reaktioner. Resultatet visar även på skillnader av upplevelser inom samma teman mellan åren 1988-2007. I resultatdiskussionen diskuteras resultatet utifrån vårdvetenskaplig teoribildning. Det framkommer att syskon till cancersjuka barn under senare år (2000-2007) upplever personliga erfarenheter på grund av cancersjukdomen, en bättre familjesituation under perioder hemma från sjukhuset, mer information samt ett socialt stöd från sjukhusets sida. Resultatet kan tolkas som att det på senare år skett en utveckling inom dessa områden; En förbättrad familjecentrerade vård där familjen har möjlighet att vara tillsammans under sjukhusvistelser. Syskon får mer information och därmed känner de sig delaktiga samt att det tillkommit socialt stöd från sjukvårdens sida vilket har upplevts som positivt.