Media har ett indirekt, men samtidigt stort, inflytande på människors uppfattningar, värderingar och åsikter. Många forskare är överens att media gör en åtskillnad mellan män och kvinnor i hur, var och när de framställs. Vi vill med denna uppsats lyfta fram bevis på att denna åtskillnad görs mellan manliga och kvinnliga företagsledare i den svenska näringslivsjournalistiken för att sedan komma med förslag på ändringar som reducerar gapet. Syftet är att skapa förståelse för läsaren ur ett nytt perspektiv, där tidigare osynliga strukturer ska träda fram i ljuset av denna förståelse. För att kunna skapa förståelsen har vi valt en abduktiv ansats, i vilken ingen enda generell sanning ska avslöjas. Det viktiga är istället att en hypotes, som kan stämma eller vara fel, antas om ett fenomen som har observerats. Vikt läggs vid hur vi argumenterar för vår hypotes. För att kunna tillämpa en abduktiv förklaringsmodell har vi anlagt ett narrativt perspektiv i uppsatsen. Det består i att vi läser texterna i de valda näringslivstidningarna i tre steg. Vi kom fram till att journalisternas sätt att skilja mellan män och kvinnor är diskret, men samtidigt inflytelserikt. Språket är journalisternas verktyg och genom att vi plockar isär det kan vi avslöja röster som tidigare dolt sig mellan raderna. Utifrån textanalysen drar vi sedan en slutsats, eller en hypotes, om att fokus på kvinnliga ledare, debatten om jämställdhet och kvotering, statistik och listor är en lösning på ett problem som tidigare inte varit synligt för oss. Vi trodde att problemet var att det fanns för få kvinnliga ledare i Sverige, men vi fann att strukturen som upprätthålls i media är en lösning för att slippa ta tag i det riktiga problemet. Ju mer vi pratar, diskuterar och debatterar desto mindre framsteg görs för att få in fler kvinnor på ledande chefspositioner.