I denna uppsats studerar jag drapering som arbetssätt inom mönsterkonstruktion. Drapering är en klassisk teknik för att forma tyg runt en kropp. När man arbetar med denna teknik är störst fokus på plaggets uttryck och fall. Studien är utförd i samarbete med ett litet svenskt modeföretag, och inom studien utvecklas en klänning, en kjol och en byxa. I det praktiska arbetet tillämpas en arbetsmetod som innefattar märkning och nedmontering av det draperade plagget. Denna arbetsmetod visar sig vara framgångsrik när det kommer till att återskapa den draperade formen som tagits fram av designern. Drapering, som är ett tredimensionellt arbetssätt, jämförs i studien med traditionell platt mönsterkonstruktion. Inom platt mönsterkonstruktion använder man standardmåttlistor och grunduppställningar som utgångspunkt när man konstruerar modeller. Inom drapering börjar man med att skapa modellen genom att drapera upp plagget på en docka och själva mönsterkonstruktionen börjar inte förrän plagget har monterats ned från dockan. Man har således inte samma arbetsgång när man arbetar med draperade och platta konstruktioner. Drapering är ett mer fritt arbetssätt än platt mönsterkonstruktion är. Inom drapering arbetar man ständigt med kroppen som utgångspunkt, och låter den och materialet som används bestämma plaggets form och fall.