Diagnosen hjärntumör påverkar inte bara patienten utan hela familjen. Stort fokus läggs på patienten, vilket leder till att anhöriga ibland blir osynliga i vården. Genom att se anhöriga kan sjuksköterskor indirekt bidra till en bättre vård av patienter med hjärntumör, eftersom det kan leda till en ökad trygghet inom familjen. Syftet var att belysa upplevelsen av att vara anhörig till en patient som drabbats av hjärntumör. Uppsatsen är en litteraturstudie, som bygger på tio kvalitativa artiklar, vilka beskriver upplevelsen av att vara anhörig till en patient, som drabbats av hjärntumör. I analysen har Fribergs (2006a) analysprocess använts för att finna nyckelfynd, vilket resulterade i teman och underteman. Studiens resultat presenteras utifrån tre huvudteman, mötet med sjukvården, förändrad livsvärld och ny vardag. Till varje huvudtema följer tre underteman. Resultatet visar att anhöriga upplevde det första mötet med sjukvården som kritisk. De befann sig i chock efter att patienten fått cancerbeskedet och att få tillgång till information beskrevs som mycket betydelsefullt. Hjärntumören påverkade patienten fysiskt, psykiskt och socialt, vilket ökade bördan och ansvaret för anhöriga i vardagen. Sjukdomsperioden upplevdes som känslomässigt omvälvande och anhöriga tvingades acceptera en oviss framtid. I uppsatsen kopplas anhörigas upplevelser ihop med sjuksköterskors ansvar och betydelse. Det ges förslag på hur sjuksköterskor kan bidra med förbättringar i vården, exempelvis genom att ge mer tid och våga möta en person i en svår situation.