Byggbranschen står inför ökade krav på att minska sin klimatpåverkan och stålproduktion utgör en av de mest koldioxidintensiva delarna av materialkedjan. Återbruk av bärande stålkonstruktioner har lyfts fram som ett effektivt sätt att minska utsläppen. Syftet med denna studie är att identifiera och analysera de tekniska, organisatoriska, ekonomiska och juridiska hinder samt drivkrafter som påverkar möjligheten att använda återbrukat stål i praktiken, med fokus på den svenska marknaden.

Studien har en kvalitativ ansats med en kompletterande dokumentanalys av kvantitativa data. Den kvalitativa delen utgörs av en litteraturstudie av tidigare forskning och branschrapporter samt semistrukturerade intervjuer med fem respondenter från olika led i värdekedjan: Stiba, Stena Stål, Castellum, Tyréns och Lotus. Dokumentanalysen baseras på publicerade EPD-data och LCCA-beräkningar från Skanska och Steel Construct.

Resultaten visar att återbrukat stål genererar cirka 53 kg CO₂e per ton jämfört med 530 kg CO₂e per ton för nyproducerat skrotbaserat stål, vilket innebär en klimatbesparing på nära 90 procent. Intervjuerna bekräftar i stor utsträckning vad tidigare internationell forskning visat. De centrala hindren är bristande materialtillgång och dokumentation och behovet av omdimensionering, logistiska utmaningar samt avsaknad av ekonomiska incitament för varsam demontering. Studien visar därutöver att det ekonomiska hindret i praktiken handlar om att återbruk konkurrerar med andra klimatåtgärder om samma budgetutrymme och att klimatnyttan får genomslag först när den kopplas till bindande krav, extern uppföljning eller finansieringsvillkor. En intressant skillnad framträder också mellan respondenternas perspektiv Stena Stål, som representerar leverantörsledet, betraktar kvalitetssäkringen som en etablerad och löst process, medan Stiba upplever bristande dokumentation som en påtaglig utmaning i det praktiska projektarbetet, vilket tyder på ett glapp i kunskapsspridning längs värdekedjan.

Analysen visar att Sverige kommit något längre än vad äldre internationell litteratur beskriver, framför allt vad gäller standardisering genom MVR BS04:2021 och förekomsten av kommersiella aktörer som Stena Stål. De strukturella hindren kvarstår dock och är generella oavsett marknad.

Studien drar slutsatsen att ökad implementering av återbrukat stål kräver systemförändringar snarare än enbart tekniska lösningar. Förbättrad dokumentation, tidigare beslut i projekteringsprocessen, bättre lagerhållning, mer förädlade leveranser och specialiserade aktörer är centrala förutsättningar. Studien lyfter även funktionsbaserad projektering, där konstruktionen utformas utifrån bärförmåga och styvhet i stället för exakta tvärsnitt, som en praktiskt prövad metod för att hantera osäker materialtillgång, samt tydligare kravställning från beställare som en avgörande faktor för att återbruk ska komma till stånd.

The construction sector faces increasing pressure to reduce its climate impact. Steel production represents one of the most carbon intensive stages of the material chain, and the reuse of structural steel components has been identified as an effective strategy to reduce emissions. The purpose of this study is to identify and analyse the technical, organisational, economic and legal barriers and drivers that affect the possibility of using reused steel in practice, with a focus on the Swedish market.

The study combines qualitative and quantitative methods. The qualitative part consists of a literature review of previous research and industry reports, as well as semi structured interviews with five respondents representing different stages of the value chain: Stiba, Stena Stål, Castellum, Tyréns and Lotus. The quantitative part is based on analysis of EPD data and LCCA calculations from Skanska and Steel Construct.

The results show that reused steel generates approximately 53 kg CO₂e per tonne compared to 530 kg CO₂e per tonne for newly produced scrap based steel, representing a climate saving of nearly 90 per cent. The interviews largely confirm what previous international research has shown: the main barriers are insufficient material availability and documentation, the need for re dimensioning, logistical challenges, and the absence of economic incentives for careful dismantling. The study further shows that the economic barrier in practice concerns reuse competing with other climate measures for the same budget, and that climate benefits gain traction only when linked to binding requirements, external reporting or financing conditions. An interesting difference also emerges between the respondents' perspectives - Stena Stål, representing the supplier stage, regards quality assurance as an established and resolved process, while Stiba experiences a lack of documentation as a tangible challenge in practical project work, suggesting a gap in knowledge dissemination along the value chain.

The analysis indicates that Sweden has progressed somewhat further than what older international literature describes, particularly regarding standardisation through MVR BS04:2021 and the presence of commercial actors such as Stena Stål. However, the structural barriers remain and are general regardless of market.

The study concludes that scaling up steel reuse requires systemic changes rather than purely technical solutions. Improved documentation, earlier decision making in the design process, better stock management, more refined deliveries, and specialized market actors are key preconditions. The study also identifies function based structural design, where load bearing capacity and stiffness are specified instead of exact cross sections, as a practically tested method for handling uncertain material availability, and highlights clearer client requirements as a decisive factor for reuse to be implemented.