EU:s arbete för en cirkulär ekonomi har utvecklats till ett flertal direktiv och regulationer ämnade att vägleda och reglera textilproduktionen i Europa. Ett återkommande begrepp i dessa är ‘reparation’ eller ‘reparerbarhet’, och anses vara en viktig byggsten i att tillåta för en cirkulär ekonomi. För att reparationer ska komma till användning måste slutanvändare, som individuella konsumenter eller organisationer, vara informerade om vad som krävs för att reparera ett plagg, samt var de kan utföra denna reparation. Dessutom måste producenter och varumärken utforma sina produkter till att vara reparerbara, vilket kan leda till kompromisser i produktutvecklingen. Arbetskläder är ett unikt produktområde som korsar mode och funktionalitet, där dessa används i syfte att skydda användaren och måste vara anpassade efter arbetssituationen. Till skillnad från PPE klassade plagg räknas vanliga arbetskläder in under lagstiftningar och direktiv, och producenter av arbetskläder måste därmed anpassa produkterna och sina arbetssätt för att göra sina produkter reparerbara. Denna studie analyserar relevant samtida lagstiftning och förberedande arbete inför den, för att kunna analysera begreppet reparation, och se hur väl arbetskläder i dagsläget förhåller sig till principerna av reparerbarhet, samt vilka möjligheter som finns för arbetsklädsel-branschen att implementera reparationer framåt. Det teoretiska ramverket kompletteras av semistrukturerade intervjuer med utvalda representanter från reparation- och arbetsklädsel-branschen. Studien finner att arbetsklädsel-branschen till viss del är på väg mot att göra reparationer tillgängliga och plagg reparerbara, i linje med relevant lagstiftning. Däremot består fortfarande hinder i form av bristande logistik, ekonomi och incitament till utveckling och användning av reparationstjänster. 

The EU’s efforts toward a circular economy have developed into directives and regulations intended to guide and regulate textile production in Europe. A recurring measure within these frameworks is “repair” or “repairability,” which is regarded as an essential building block in enabling a circular economy. For repairs to be effectively utilized by the end users, such as individual consumers and organizations, must be informed about what is required to repair a garment and where such repairs can be carried out. In addition, producers and brands must design their products to be repairable, which may lead to trade–offs in product development. Workwear is a unique product category that intersects fashion and functionality, as these garments are used to protect the wearer and must be adapted to the working environment. Unlike PPE classified garments, regular workwear falls within the scope of contemporary legislation and directives, requiring workwear producers to adapt both their products and working practices to ensure repairability. This study analyzes relevant contemporary legislation and the preparatory work surrounding it in order to examine the concept of repair and assess how well workwear currently aligns with principles of repairability, as well as to identify opportunities for the workwear industry to implement repair practices in the future. The theoretical data is complemented with semi-structured interviews of selected workwear- and repair industry actors. The study finds that the workwear industry is, to some extent, moving toward making repairs available and garments repairable, in line with relevant legislation. However, barriers still remain in the form of inadequate logistics, economic challenges, and a lack of incentives for the development and use of repair services.