Efterkrigstiden bjöd på en aldrig tidigare skådad tillväxt av forskningsresultat. Vetenskapliga och tekniska landvinningar under andra världskriget skulle omsättas i civil tillämpning för att bygga upp samhällena under fredstid. Den hastiga ökningen av vetenskapliga publikationer krävde nya infrastrukturer och tekniker för informationsspridning; stormakterna och internationella organ gjorde tidigt betydande insatser för att främja dokumentation och spridning av forskningsresultat (Tell, 1963). I Sverige betraktades forskning och högre utbildning inte endast som en omvälvande kraft med potential att fördubbla produktion och levnadsstandard inom några decennier – utan skulle även göra samhället lyckligare (SOU 1957:24). Omfattande statliga utredningar tillsattes därför med intentionen att rusta upp högre utbildning och forskning, inte minst för att täcka behoven av högutbildad arbetskraft i ett alltmer högteknologiskt samhälle. Trots dessa strävanden riskerade Sverige att hamna i bakvattnet beträffande vetenskaplig dokumentation, informationsbehandling och - förmedling. Utan varaktig lösning riskerade forskningen att splittras, fragmenteras och dupliceras (Tell, 1963). Mot denna bakgrund framträdde i Sverige en offentlig debatt under tidigt 1960-tal om dessa frågor, förd av bibliotekarier, forskare och byrådirektörer. Med hjälp av sociotekniska föreställningar (se Jasanoff & Kim, 2015) studeras i föreliggande bidrag retoriken i anslutning till de vägval som forskning och högre utbildning ställdes inför under en tid som präglades av framtidsoptimism, socialt ingenjörskap och teknisk utveckling.