Stroke is a time-critical condition in which early recognition, accurate triage, and rapid access to appropriate treatment are essential for improving outcomes and reducing disability. In geographically large regions, where advanced stroke treatments like thrombectomy are centralised in regional stroke centres, prehospital decisions are particularly important. This thesis explores how video consultation between ambulance nurses (ANs) and neurologists can support assessment, decision-making, and collaboration in the prehospital stroke chain of care. The work is grounded in caring science and informed by theories of interprofessional collaboration, professionalism, implementation science, and critical realism. The overarching aim was to explore the introduction and implementation of video consultation in prehospital stroke care, with a particular focus on interprofessional collaboration between ambulance nurses and neurologists.

The thesis is based on four studies conducted within the regional project Video support in the PreHospital Stroke chain of care (ViPHS) in Västra Götaland, Sweden. Simulation-based, pilot, feasibility, and process evaluation designs were used to examine collaboration, workflow, transport decisions, and implementation processes related to video consultation in prehospital stroke care.

The findings suggest that video consultation may create a shared visual context in which ANs and neurologists can assess patients together in real time. This appeared to support communication, shared clinical reasoning, and mutual understanding of each other’s professional roles and working conditions. Compared with traditional telephone consultations, video consultation may contribute to a more dialogical and collaborative form of interaction. Participants described increased confidence in assessment and decision-making, and the intervention appeared to support more accurate triage, particularly for patients with suspected large vessel occlusion who might benefit from direct transport to the regional stroke centre. Quantitative findings indicated tendencies toward fewer secondary transfers and shorter time to thrombectomy, although no statistically significant differences in patient outcomes could be demonstrated.

The implementation process also revealed important challenges. Technical reliability, workflow integration, organisational readiness, and access to equipment influenced whether video consultation could become integrated into routine care. The findings further highlighted relational and ethical tensions, including the risk that attention could shift from the patient to the screen, potentially affecting caring presence and patient interaction. Successful implementation appeared to depend not only on technology, but also on training, leadership support, feedback structures, local ownership, and shared understanding of the intervention’s purpose and value.

This thesis demonstrates that video consultation in prehospital stroke care is feasible and has the potential to strengthen interprofessional collaboration, support triage decisions, and contribute to more equitable access to specialised stroke care. The findings suggest that the primary value of the intervention lies not only in the technology itself, but in how it enables shared responsibility, trust, and collaborative clinical reasoning across professional and organisational boundaries. Sustained implementation requires stable technical systems, supportive organisational conditions, and continued attention to the ethical and relational dimensions of care.

Denna avhandling undersöker hur videokonsultation i realtid mellan ambulanssjuksköterskor och neurologer kan användas i den prehospitala strokekedjan för att stödja tidiga bedömningar, stärka samarbete och bidra till en mer jämlik och säker strokevård. Arbetet utgår från utvecklingsprojektet Videokonsultation i den prehospitala strokekedjan (ViPHS) i Västra Götalandsregionen. 

Avhandlingen är förankrad i vårdvetenskap men hämtar också perspektiv från professionsforskning, interprofessionell samverkan och implementeringsvetenskap. Med ett kritiskt realistiskt angreppssätt analyseras inte bara om videokonsultation kan användas, utan också hur den påverkar kliniskt arbete, relationer och organisatoriska processer. 

Stroke är ett vanligt och tidskritiskt tillstånd där utfallet påverkas av hur snabbt patienten identifieras och når rätt vårdnivå. För patienter med misstänkt storkärlsocklusion kan direkttransport till strokecenter med möjlighet till trombektomi vara avgörande. I dag sker kontakten mellan ambulans och neurolog oftast via telefon, medan videokonsultation möjliggör en gemensam visuell bedömning i realtid. Kunskapen är fortfarande begränsad om hur videostöd påverkar samverkan, beslutsfattande och långsiktig implementering i prehospital verksamhet. Avhandlingens övergripande syfte var därför att utforska hur videostödd interprofessionell samverkan införs, används och får betydelse i prehospital strokevård. 

Avhandlingen omfattar fyra delstudier som belyser samarbete, klinisk användbarhet och implementering. Studierna omfattar simulerade strokescenarier, kliniska jämförelser mellan bedömningar med och utan videostöd, erfarenheter från regional uppskalning samt en processutvärdering av införandet. 

Metodologiskt bygger avhandlingen på kvalitativa, kvantitativa och mixade metoder. Materialet samlades in i både simulerade och kliniska miljöer och omfattade intervjuer, videoinspelade scenarier, journaldata, processmått och utvärderingsformulär. Detta möjliggjorde analyser av både vårdprocesser och professionella erfarenheter. 

Studierna genomfördes med etiskt godkännande i enlighet med gällande svensk lagstiftning. Deltagare i intervjuer och simuleringar informerades om studiernas upplägg och lämnade samtycke, medan kliniska data hanterades enligt regelverk för journaldata, kvalitetssäkring och forskningsetik. 

Resultaten visar att videokonsultation kan stödja kliniskt beslutsfattande och interprofessionellt samarbete i prehospital strokevård. När neurologen får visuell tillgång till patienten skapas ett gemensamt kliniskt sammanhang där observationer och resonemang kan delas i realtid. Detta tycks bidra till större säkerhet i bedömningen och ett mer dialogiskt samarbete än vid telefonkonsultation. 

Videokonsultationen påverkade också relationen mellan ambulanssjuksköterskor och neurologer. Samarbetet präglades av ökad tillit, tydligare delat ansvar och bättre möjligheter till kunskapsutbyte, samtidigt som professionella gränser och ansvarsfördelning delvis omförhandlades. De kvantitativa resultaten var begränsade av små urval och några statistiskt säkra skillnader i patientutfall kunde inte påvisas. Samtidigt sågs tendenser till mer träffsäkra transportbeslut, färre sekundära transporter och snabbare väg till avancerad behandling för vissa patienter. Processutvärderingen visade att hållbar implementering inte bara beror på fungerande teknik utan också på organisatoriska villkor. Stabil teknik, tydliga rutiner, utbildning och lokalt engagemang framstod som avgörande för att videokonsultation skulle bli en naturlig del av arbetet.

Ur ett vårdvetenskapligt perspektiv visar resultaten att digital teknik både kan stödja och utmana vårdandets kärna. Videokonsultation kan stärka bedömning och samarbete, men också riskera att flytta uppmärksamheten från patienten till skärmen. Därför krävs etisk medvetenhet och fortsatt fokus på patientens värdighet och behov. 

Avhandlingen visar därmed att videokonsultation inte bara är en teknisk lösning utan en förändring som påverkar arbetssätt, relationer och klinisk identitet. När ambulanssjuksköterskans och neurologens kompetenser möts i ett gemensamt visuellt rum skapas nya möjligheter till samarbete, lärande och delat ansvar. 

Avhandlingen visar således att prehospital videokonsultation har potential att förbättra bedömning, triagering och samarbete i strokevården. Under rätt tekniska och organisatoriska förutsättningar kan detta bidra till snabbare och mer jämlik vård, men en hållbar digital utveckling kräver också stödjande ledarskap, professionell delaktighet och ett tydligt patientfokus.