Denna studie behandlar läsförståelseundervisning i årskurs F-3, ett område som är centralt för elevers skolframgång men där internationella studier som PIRLS visar på sjunkande resultat. Arbetet belyser lärarens roll som vägledare och hur en medveten undervisning kan utformas för att stödja elevernas förmåga att tolka och förstå olika typer av texter. 

Studiens syfte är att undersöka hur tre lärare från olika grundskolor arbetar med läsförståelseundervisning i årskurs F-3, samt att analysera vilka strategier och former av stöttning de använder för att utveckla elevers läsförståelse.  

Metoden för studien är kvalitativ och datainsamlingen har genomförts genom klassrumsobservationer och semistrukturerade intervjuer med tre verksamma lärare.  Det insamlade materialet har analyserats genom en kvalitativ innehållsanalys med utgångspunkt i sociokulturell teori, med särskilt fokus på begreppen explicit undervisning, stöttning (scaffolding) och den proximala utvecklingszonen.  

Resultatet visar att lärarna i hög grad tillämpar en explicit läsundervisning där modellering genom att ”tänka högt”, aktivering av förförståelse och ordförklaringar utgör centrala delar. Användandet av personifierade lässtrategier, såsom ”Läsfixarna”, är vanligt förekommande för att konkretisera läsprocessen för eleverna. 

Vidare framgår att lärare stöttar eleverna inom deras proximala utvecklingszoner genom kognitiva frågor, bildstöd och anpassning av texters svårighetsgrad.  

Studien visar även att socialt samspel i form av pararbete och gemensamma diskussioner är viktiga verktyg för att främja förståelse, medan användningen av digitala och multisensoriska verktyg varierar mellan de olika klassrummen.