Denna artikel analyserar hur diskriminerande epistemisk orättvisa (DEO) tar form i skolans var-dagliga praktiker och vilka konsekvenser detta får för barn i socialt utsatta livssituationer samt hur lärares professionella omdöme kan motverka sådana processer. Med utgångspunkt i Frick-ers begrepp vittnesorättvisa och hermeneutisk orättvisa, tillsammans med pedagogiska teorier om erkännande, subjektivering och omsorg, undersöks hur barns röster marginaliseras när deras berättelser bemöts med misstro eller när de saknar begreppsliga resurser för att artikulera sina erfarenheter. Genom empiriskt grundade vinjetter från tidigare etnografiska studier synliggörs hur DEO påverkar barns delaktighet, deras epistemiska självtillit samt deras möjlighet att föreställa sig framtida handlingsutrymmen. Analysen visar att lärares relationella sensibilitet, präglad av etiskt omdöme, uppmärksamhet och medvetenhet om bias, är avgörande för att skapa utbildningsmiljöer där barn erkänns som epistemiska aktörer. Artikeln utvecklar vidare ett pedagogiskt ramverk för kritiskt medvetet hopp som omfattar kontextualiserad undervisning, dialogisk reflektion och stöd för utvecklingen av kreativ motståndskraft. Sammantaget preciserar artikeln villkor för hur epistemisk rättvisa kan realiseras i utbildning genom etiskt förankrade och relationellt öppna pedagogiska handlingar.

This article examines how discriminatory epistemic injustice appears in everyday school practices that impact children in vulnerable situations, and how teachers’ professional discretion can help address it. Using Fricker’s concepts of testimonial and hermeneutical injustice, along with pedagogical theories of recognition, subjectification, and care, the article shows how children’s voices are marginalized when their stories are met with mistrust or when they lack the conceptual tools to express their experiences. Through empirically based vignettes from earlier ethnographic studies, we demonstrate how DEI influences children’s participation, epistemic confidence, and ability to envision future opportunities. The analysis underscores that teachers’ relational sensitivity—marked by ethical judgment, attentiveness, and awareness of bias is crucial for creating environments where students are recognized as epistemic agents. The article also develops a pedagogical framework for critically conscious hope, including contextualized teaching, dialogical reflection, and support for cultivating creative resilience. These practices help students understand their situation, challenge dominant narratives, and imagine alternative futures. Positioned at the inter-section of epistemology and pedagogy, the article shows how epistemic justice can be enacted in education through ethically grounded and relationally open pedagogical actions.