Intimate partner violence (IPV) is a global public health problem. In Sweden, healthcare professionals must respond to signs of IPV, and healthcare systems are obligated to have routines for identifying IPV. However, such routines are often absent. Patients rarely disclose IPV spontaneously but are more likely to disclose when asked within a trusting and safe relationship. Healthcare professionals report a lack of preparedness for asking about IPV. Research on primary healthcare nurses’ experiences of asking about IPV in primary healthcare settings is limited. The aim of this study was to illuminate primary healthcare nurses' experiences of asking adult patients about exposure to IPV. Aqualitative, explorative research design was adopted. Ten semistructured interviews with primary healthcare nurses were conducted and analysed using qualitative content analysis according to Elo and Kyngäs. The analysis generated three generic categories: The caring relationship, Impact of management and regulation, and Paths to improvement with seven subcategories. The results showed that personal values, the relationship with the patient, as well as knowledge, support and management influenced nurses’ experiences of asking about IPV. Lack of knowledge and support made them feel isolated or unconfident when asking about IPV and managing its consequences. Digitalisation introduced new demands for adaptation in clinical practice. To feel confident and secure when asking about IPV, nurses need training and organisational support. Educational interventions and support models need to be sustainable and characterised by long term commitment and continuity. This may lead to additional victims of IPV being identified and gaining access to safe, high-quality healthcare that promotes health in the long term.

Våld i nära relationer (VINR) är ett globalt folkhälsoproblem. I Sverige ska hälso- och sjukvårdspersonal i primärvården ställa frågor om VINR på indikation och vårdgivare ska ha rutiner för att upptäcka utsatta patienter, vilket ofta saknas. Patienter berättar sällan självmant om VINR men svarar oftare på frågan i en förtroendefull och trygg relation. Hälso- och sjukvårdspersonal beskriver osäkerhet inför att fråga. Forskning om VINR i relation till distriktssköterskor i primärvården är begränsad. Syftet var att belysa distriktssköterskors upplevelser av att fråga vuxna patienter i primärvården om utsatthet för VINR. En kvalitativ metod med induktiv ansats användes. Tio semistrukturerade intervjuer med distriktssköterskor genomfördes och analyserades enligt Elo och Kyngäs metod för kvalitativ innehållsanalys. Analysen genererade tre huvudkategorier; Det vårdande mötet, Påverkan av regler och styrning samt Steg mot utveckling med sju subkategorier. Resultatet visade hur egna värderingar, relationen till patienten samt kunskap, erfarenhet, styrning och stöd påverkade upplevelserna av att fråga om VINR. Det visade också hur kunskapsbrister och brist på stöd bidrog till att distriktssköterskorna kände sig ensamma eller osäkra inför att fråga om VINR och att hantera effekterna av att ha frågat. Digitalisering ställde nya krav på anpassning. För att uppleva en trygghet i att fråga om VINR behöver distriktssköterskor kunskap, stöd och tydlig styrning. Organisatorisk styrning liksom utbildningsinsatser behöver präglas av långsiktighet och kontinuitet. Detta kan bidra till att fler våldsutsatta identifieras och får tillgång till en god och säker vård som ger förutsättningar för en bättre hälsa på sikt.