BakgrundInom varje pedagogisk verksamhet förekommer olika typer av bedömningar av barns beteende och utveckling, vilket leder till kategoriseringar. Dessa kategoriseringar skapas utifrån de normer och värderingar som personal i förskolan utgår ifrån. Specialpedagogiken har under åren ändrats från att endast vara individproblematiserad till att även rikta sig mot omgivningens påverkan, alltså hur omgivningen och miljön i förskolans verksamhet kan vara det som utgör ett barns svårigheter. För att alla barn i förskolan ska erbjudas det stöd som behövs för att kunna utvecklas bör verksamheten utformas för barnen individuellt och generellt för att svårigheter ska förebyggas och för att ingen ska känna sig exkluderad inom förskolans ramar.SyfteSyftet med föreliggande undersökning är att undersöka hur förskollärare resonerar kring specialpedagogiska insatser, samt om och i sådana fall hur förskollärarna anser att genomförda insatser har bidragit till förändring i verksamheterna.MetodUndersökningen har gjorts utifrån en kvalitativ metod med intervju som redskap. Urval gjordes utifrån yrkeskategori, då studien syftar till att undersöka hur förskollärare resonerar kring specialpedagogiska insatser. Sex förskollärare från två olika förskolor i en större väst svensk kommun har deltagit i denna undersökning.ResultatUndersökningen visar att kategoriseringar och bedömningar utifrån normalitet förekommer inom förskolans verksamhet där avvikelser i barns beteende och utveckling uppmärksammas. De mest förekommande anledningar till ansökan om specialpedagogiskt stöd beskrivs vara när barn har språksvårigheter eller om barnet uppvisar ett utåtagerande beteende. Insatserna som införts i verksamheten har visat sig vara inkluderande samtidigt som vissa insatser blivit mer exkluderande för barnet. Förskollärarna förlitar sig ofta på specialpedagogens kompetens och beskriver hur den egna kompetensen utvecklats i samband med praktiska erfarenheter inom förskolans verksamhet.