Programmering har från hösten 2018 blivit en del av grundskolans läroplan i Sverige och ingår nu i ämnena matematik och teknik. Det har dock tidigare saknats forskning om lågstadielärares förhållningssätt till programmering vilket är ett motiv till att denna uppsats. Tidigare forskning, som behandlas i denna uppsats, berör är istället vad elever lär sig genomprogrammering samt vilken kunskap lärare har om programmering.

Syftet med den här studien är att få insikt om lågstadielärares förhållningssätt tillprogrammering inom matematik/teknik. Vi vill genom intervjuer undersöka lärares förhållningssätt till programmering och vilka utmaningar de ser med denna metod. Frågeställningarna som används för att svara på syftet är: 1) Vilka förhållningssätt finns bland lärare i årskurs 1-3 till att undervisa i programmering i matematik/teknik? 2) Hur beskriver lärare sin kunskap och kompetens när det gäller att undervisa i programmering? 3) Vilka utmaningar kan de se med programmering som undervisningsmetod?

För att besvara frågeställningarna användes kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Sexintervjuer av lågstadielärare har genomförts och intervjusvaren har noggrant transkriberats och analyserats med hjälp av tematisk analys. Som hjälp vid analysen och för att få en förståelse för lärarnas förhållningsätt användes trekomponentsmodellen, som är en modell för att beskriva attityder inom socialpsykologin. Resultatet visar att lågstadielärare har ett förhållandevis positivt förhållningssätt tillprogrammering. Dock beskriver de sin kunskap och kompetens som bristfällig och att merkompetensutveckling behövs. Tidsbrist och material är utmaningar de ser för att hålla en god undervisning inom programmering.

Resultatet diskuteras i relation till den tidigare forskningen samt den teoretiska utgångspunkten för uppsatsens. Vår slutsats om att det behövs mer kompetensutveckling bland lärare har starkt stöd i en nyligen publicerad rapport från skolverket.