Bakgrund: Förskolan, en arena för lustfyllt lärande där barns välbefinnande och lärande har högsta prioritet. Det metaforiska begreppet lustfyllt lärande ligger som en viktig utgångspunkt i läroplanen, Lpfö 98, där leken är av stor betydelse. Utmärkande för leken är att den är spontan, lustfylld och frivillig. Syfte: Syftet med studien är att undersöka hur pedagoger använder leken som ett pedagogiskt verktyg i barns lärande. Metod: En kvalitativ metod med en fenomenografisk ansats. Där verktyget är deltagande observationer. Resultat: Denna studie visar hur några pedagoger använder sig av leken i barns lustfyllda lärande. Pedagogernas förhållningssätt uttrycker en respekt för barnens lek och tilltro till barns förmåga att skapa en mening i sitt lekande och deras lärande. Pedagogerna var lyhörda för barnens olika strategier i sin lek. De fanns nära, iakttog och samtalade med barnen och de intog en roll som medlekare utan att dominera leken. Stämningen i leken uttrycker en ömsesidighet, där förutsättningen med olika världar bygger på ett engagemang i båda riktningar, från pedagog till barn och vice versa. Självfallet blir glädje och lust också viktiga delar i den samspelande pedagogiska verksamheten. Karaktäristiskt för stämningen i leken är acceptans, uppmuntran och närvaro i barns lekvärld. De samtalar mycket uppmuntrande med barnen och använder olika gester som uppmuntran. Lust, skapande och en undersökande attityd och en acceptans genomsyrar interaktionen i resultatet.