Många studier beskriver att malnutrition hos patienter i vården är ett stort problem med stora konsekvenser för den som drabbas. Det kan bli både medicinska som sociala komplikationer samt även stora ekonomiska påföljder för samhället. Hur nutritionsomvårdanden fungerar i praktiken, personalens inställning till och kunskap om ämnet är avgörande för att malnutrition skall kunna förebyggas och åtgärdas. Uppsatsen beskriver vad personal inom vården har för inställning till nutrition och vilka kunskaper personalen har samt hur en del av nutritionsomvårdnaden fungerar i praktiken. För att uppnå syftet har metoden baserats på litteraturstudier och analys av kvantitativa artiklar. I resultatet redovisas att det förefaller finnas brister i vårdpersonalens kunskap och att inställningen till nutritionsomvårdnad inte alltid är positiv. Utbildningsinsatser förefaller inte ge förväntat resultat i det kliniska arbetet, då frågan om nutrition/malnutrition även verkar hänga samman med den kultur som råder inom en verksamhet. Nutritionsbedömning, identifiering och viktkontroller av patienten utförs och dokumenteras för sällan och det förefaller också finnas oklarheter i vem som har ansvaret. I diskussionen resonerar jag kring att personalen har den inställningen att nutritionsomvårdnad är viktigt men att få av de arbetsuppgifter personalen anser är angelägna blir utförda vilket kan bero på bristande kunskap hos vårdpersonal och den kultur som råder på arbetsplatsen. Även ledningens ansvar för nutritionen inom vårdverksamheter tas upp.