Denna rapport berör ekonomisk brottslighet, vilket kan sägas vara brott som begås i samband med näringsverksamhet i syfte att uppnå ekonomisk vinning. Exempel på sådana brott är bokföringsbrott och olika typer av skattebrott. Närmare bestämt har vi inriktat oss på den ekobrottsgranskning som sker vid konkurser. Enligt lag har en konkursförvaltare nämligen i uppgift att granska om det finns misstanke om brott, exempelvis genom att se över de affärshändelser som skett före en konkurs. Om brottsmisstanke finns har förvaltaren även en skyldighet att anmäla detta till en åklagare. Enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ, finns en stor variation i de anmälningar som inkommer från olika konkursförvaltare. Vissa förvaltare genomför mycket omfattande utredningar, medan andra lämnar in anmälningar som är betydligt mer kortfattade. Enligt BRÅ är det en fördel om anmälningarna är av god kvalitet, eftersom det underlättar för åklagaren att bedriva en snabb utredning som dessutom ger ett bra resultat. Mot denna bakgrund har vi valt att undersöka följande forskningsfrågor: 1. På vilket sätt skiljer det sig mellan olika konkursförvaltares sätt att granska och anmäla misstanke om ekonomisk brottslighet? 2. Påverkar denna skillnad det slutliga resultatet och i sådana fall hur? Syftet är att beskriva hur granskning av ekobrottsmisstankar skiljer sig åt bland olika konkursförvaltare och vad denna skillnad ger för resultat vad gäller åtal. Uppsatsen är skriven utifrån ett hermeneutiskt synsätt och med en kvalitativ ansats. Skälet till det är att vi önskat få en djupare förståelse för den problematik som beskrivs ovan, genom att utföra djupa intervjuer med ett fåtal respondenter. För att dra slutsatser har vi tillämpat en induktiv ansats, detta då vi främst valt att utgå från empiriskt material i syfte att generera ny kunskap. Det empiriska materialet har insamlats genom totalt fem intervjuer med olika konkursförvaltare och konkurshandläggare samt en ekoåklagare från Ekobrottsmyndigheten, EBM. Majoriteten av dessa har ägt rum genom personliga intervjuer, men i två fall har vi genomfört telefonintervjuer. Slutsatsen av vår undersökning är att det inte tycks finnas så stora skillnader i granskningsarbetet som BRÅ vill påstå. Alla respondenter verkar lägga ned ungefär lika mycket tid på granskning och genomför dessutom liknande utredningar. Vad gäller anmälningarna råder däremot en viss skillnad, då vissa anmälningar är standardiserade medan andra är fritt skrivna vilket därmed ger utrymme för en viss variation. En annan slutsats vi kommit fram till är att det skulle bli fler åtal om alla anmälningar upprätthöll en god kvalitet.