Vuxenutbildning, kompetensutveckling och livslångt lärande beskrivs ofta i dag som en förutsättning för att hänga med i dagens och framförallt morgondagens samhälle. Det beskrivs även som en tillväxtmotor för att det egna landet ska kunna stå sig i den internationella konkurrensen (Dale,1997). Den som inte tar ansvar för det livslånga, livsvida eller livsdjupa lärandet (kärt barn har många namn) riskerar att marginaliseras eller hamna hjälplöst efter. För att undvika detta gäller det att få med alla, inte minst de som blivit förfördelade sedan tidigare. Då handlar det om LO-kollektivet i allmänhet och Byggnads medlemmar i synnerhet. Det var just byggnadsarbetarna som var den grupp som var svårast att rekrytera till Kunskapslyftet (Lander, R. & Larsson, M, 1999; SOU, 2000:28) trots att det rådde en extremt hög arbetslöshet i branschen under den tid som den stora vuxenutbildningssatsningen pågick. Här kommer vi att rikta fokus på utbildningar som flera av denna svårrekryterade grupp faktiskt deltar i – de fackliga utbildningarna. Dessa har en tydlig koppling till arbetslivet, men syftet är inte i första hand att främja den ekonomiska tillväxten, utan att deltagarna ska rusta sig för att företräda sina arbetskamrater för ett demokratiskt och hållbart arbetsliv.