Förmågan att läsa och skriva, även kallat litteracitet, har under de senaste decennierna reformerats som följd av digitaliseringens snabba förändring av samhället och därmed även skolan.  

Syftet med denna kunskapsöversikt är att ta reda på vad som kännetecknar forskning kring hur digitaliseringen påverkar litteraciteten hos elever i årskurs F-6, samt vilka innebörder forskare lägger i den nya litteraciteten som ständigt utvecklas. Genom manuella sökningar och databassökningar utifrån noggrant utvalda sökord och urvalskriterier kunde tio artiklar sammanställas för kartläggning och analys. De slutgiltiga artiklarna nyttjar både kvalitativa, kvantitativa samt kombinerade metoder i sina studier med jämn fördelning. I resultaten framgick att digitala verktyg kan gynna litteraciteten, men att lärare måste ha ett tydligt syfte och goda skäl till att implementera digitala verktyg i undervisningen. Således är de didaktiska aspekterna avgörande för litteracitetsutvecklingen, tillsammans med lärares digitala kompetens.

Det framkom även att den övergripande digitala kompetensen hos eleverna påverkade läsförståelsen positivt, vilket berodde på att det underlättade för de kognitiva processerna som aktiverades vid interaktion med en digital enhet och dess mjukvara. Även om digitala verktyg kan gynna litteraciteten visar forskningen att det dock är av stor vikt att de konventionella, analoga metoderna inte ersätts av digitala metoder. Det är betydelsefullt att digitala verktyg i stället kompletterar den befintliga litteracitetsundervisningen. Kunskapsöversikten avslutas med vilka implikationer detta kan medföra för läraryrket, så som att lärare kommer behöva kompetensutveckling inom ny litteracitet och att läroplanen är i behov av ytterligare förändringar.