Den vetenskapliga textutgivningens forskningsobjekt är definitionsmässigt ’text’’. Historiskt har produkten av detta textkritiska arbete framför allt antagit formen av en enskild etablerad, sekventiell transkriptionstext. Dagens digitala utgåvor letar efter andra former, vyer och nivåer. Mest omedelbart sker detta genom s.k. digitala faksimiler som åtföljer hela transkriptionstexten. Faksimilerna ska verifiera grunden för den etablerade transkriptionstexten genom att erbjuda fotografier av textvittnen som ett slags objektiva rådata, gentemot vilka användaren t.ex. kritiskt kan pröva utgivarens textetablering. Men hur vet användaren vad det är för avbildad källa han eller hon ser framför sig på skärmen, finns t.ex. uppgifter om reproduktionens proveniens? Man kan också ifrågasätta faksimilbildernas objektivitet. Behöver vi ”se” dem med en mer (text)kritisk blick? Finns det rentav anledning att betrakta dem som delar av utgivarens forskningsobjekt på nivå med ’text’?