Att samtala eller inte samtala om döden är en svår fråga, speciellt i relationen mellan den döende patienten och vårdgivaren. Forskning visar att vårdgivare som misslyckas att möta patienters behov av att samtala om döden, kan orsaka ett existentiellt vårdlidande för patienten. Det är därför viktigt att belysa patienters upplevelse av det existentiella samtalet kring döden. För att belysa detta samtal har vi valt att göra en innehållsanalys av narrativer, där den döende människan berättar om sina upplevelser med egna ord. Att känna trygghet i relationen är en förutsättning för att det existentiella samtalet överhuvudtaget skall uppstå. Upplevelsen av frånvaron av existentiellt samtal kunde relateras till olika brister hos samtalsparternas kommunikativa och relationella förmåga. Även om det existentiella samtalet ibland kunde vara emotionellt tungt, upplevdes det ändå oftast som nödvändigt. Genom samtalet kring döden kunde en känsla av lugn och ro, samt upplevelsen av välbefinnande infinna sig. Dock behövs inte bara ytterligare forskning som belyser patientens behov av det existentiella samtalet. Vikt bör också läggas på att undersöka nya former av narrativer, däribland bloggens betydelse för uttryck av det existentiella behovet.