Demenssjukdom är ett vanligt tillstånd som ökar med stigande ålder. Tillståndet leder till svåra psykiska och sociala handikapp och har en dödlig utgång. Patienter med demenssjukdom får mindre smärtlindrande behandling än äldre patienter med bibehållen kognitiv förmåga, trots att de troligen kan känna smärta i samma grad. Vid avancerad demenssjukdom kan patienten ha svårighet att förmedla sin smärtupplevelse. Sjuksköterskan har ett yrkesansvar att sörja för en god omvårdnad. Syftet med studien är att beskriva hur smärta kan identifieras och bedömas hos patienter med kognitiva och kommunikativa svårigheter relaterat till demenssjukdom. Metoden som använts är litteraturbaserad studie av sju kvalitativa vårdvetenskapliga artiklar. Analys utfördes enligt Evans modell (2002). I resultatet framträder två teman och sju subteman. Första temat är smärtbedömningsprocessen. Där beskrivs patientens uttryck för smärta, vilket kan vara verbalt eller ickeverbalt. Det består ofta av förändrat beteende. Sjuksköterskans observation av uttryck för smärta är beroende av en god vårdrelation. Det är viktigt att söka orsaker till smärta och förebygga förväntad smärta. Att tolka observerade smärtuttryck innebär att väga samman observationer, uppgifter från närstående och journaler. Smärta kan också identifieras genom utvärdering av genomförda åtgärder. Det andra temat är hinder och möjligheter för adekvat smärtbedömning. Som hinder ses okunskap, tidsbrist, bristande engagemang och otydliga smärtuttryck hos patienten. Som möjligheter ses närstående, ett tydligt kroppsspråk hos patienten och ett känslomässigt engagemang hos personalen. Resultatet visar att det är möjligt att identifiera och bedöma smärta hos patienter med demenssjukdom. Detta kräver dock kunskap, lyhördhet mot patienten samt tid. Den viktigaste faktorn för en bra smärtbedömning är en god vårdrelation.