Varje år avlider cirka 3500 patienter på svenska intensivvårdsavdelningar (IVA) och de flesta efterlämnar sörjande närstående. Att förlora en anhörig i samband med dödsfall på IVA är förknippat med ökad risk för psykisk ohälsa, så som posttraumatisk stress och ett komplicerat sorgearbete men även fysisk ohälsa i form av hjärtsjukdom. Tidigare forskning visar att uppföljning av närstående efter ett dödsfall i form av ett efterlevandesamtal på den intensivvårdsavdelning där patienten avled är mycket uppskattat. En hypotes är att denna verksamhet möjligen kan förebygga utveckling av ett komplicerat sorgearbete. Studiens syfte var att kartlägga förekomsten av och rutiner kring uppföljning av närstående till patienter som avlidit på svenska intensivvårdsavdelningar.   Studien var en deskriptiv tvärsnittsstudie med kvantitativ ansats där en total undersökning gjordes där alla svenska intensivvårdsavdelningarna som är registrerade i SIR deltog. Det skickades ut 81 enkäter och svarsfrekvensen var 90 %.  Tre av fyra (75,3 %) av Sveriges intensivvårdsavdelningar erbjuder närstående någon typ av uppföljning efter att deras närstående har avlidit och av dem var det endast 54,8% som alltid erbjöd de närstående en uppföljning.

Studiens resultat visar generellt en stor variation i vad för typ av uppföljning som erbjuds, hur de närstående bjuds in för uppföljningssamtal och av vem. När i tiden som de närstående kontaktades för uppföljning varierade. I 42 % av fallen kontaktades anhörig mellan en till två månader och i 58 % kontaktades anhörig mellan två till fem månader efter patientens bortgång. Hela 97,3% av Sveriges intensivvårdsavdelningar använder sig av patientdagböcker och de närstående får även behålla boken om de vill. Endast 8,8 % erbjuds alltid att närvara hos patienten under livräddande insatser medan 60,8 % upplever att patienterna får dö i avskildhet från andra patienter. Undersökningen visar att det saknas rutiner på några av Sveriges intensivvårdsavdelningar och att det erbjuds olika former av stöd till de sörjande närstående beroende på var i landet som man befinner sig. Denna kartläggning kan vara ett första steg i utformandet av nationella riktlinjer. Ytterligare forskning om hur uppföljning av närstående kan minska utvecklingen av ett komplicerat sorgearbete och ohälsa behövs.