De senaste åren har sjukförsäkringen utvecklats i en åtstramande riktning utan att någon ändring av socialförsäkringsbalken har skett. Tidigare forskning har fokuserat på regeringens styrning mot ett sjukpenningtal på 9,0 som förklaring till Försäkringskassans förändrade tillämpning. Inom ramen för denna förklaring har även aktiveringspolitikens påverkan på styrningen lyfts fram. I denna artikel argumenterar jag för att det inte endast är regeringens styrning och aktiveringspolitiken som påverkat Försäkringskassans interna styrning, utan också en självideologi hos myndigheten som ligger i linje med ett ämbetsmannastatligt etos. Artikeln undersöker detta genom att göra en åtskillnad mellan enkelt respektivekvalificerat handlingsutrymme hos förvaltningen. Artikeln driver tesen att förändringen inom sjukförsäkringen har sin grund i en kombination av en ämbetsmannastatlig idé om relationen mellan politik och förvaltning (utövandet av ett kvalificerat handlingsutrymme) och en aktiveringspolitisk idé om relationen mellan stat och individ.

I Sverige kan förebyggande sjukpenning lämnas till den som genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering i syfte att förebygga sjukdom, förkorta sjukdomstiden, eller helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Syftet med förmånen är således att en enskild ska kunna vara frånvarande från sitt arbete i den utsträckning det behövs för att medverka i medicinska insatser som kan förebygga att arbetsoförmåga på grund av sjukdom alls uppstår. Genom detta förebyggande syfte är förmånens ersättningsvillkor i hög utsträckning knutna till prognostiska bedömningar i flera steg. Försäkringskassan, som är den myndighet som ska administrera ersättningen, ska bland annat bedöma om det finns en risk för sjukdom, om den medicinska behandling som erbjuds kan förkorta eller förebygga sådan sjukdom i det enskilda fallet, samt om sjukdomen i sig kan förväntas sätta ner arbetsförmågan – vilket placerar förmånen mycket nära hälso- och sjukvårdens medicinska expertis. I artikeln visas att dessa omständigheter har förklaringsvärde för att Försäkringskassan samt hälso- och sjukvården uppvisar vissa brister i samsyn när det gäller hur begreppet vetenskap och beprövad erfarenhet ska förstås samt om förmånens syfte och funktion – och att detta inverkar på hur förmånens förebyggande (profylaktiska) syfte får genomslag i rättstillämpningen samt i sjukförsäkringen.