Since the first two decades of the 21st century the Swedish social insurance system has evolved in a more restrictive direction without any corresponding change in the law. Previous research has mainly focused on the government’s steering towards a sickness benefit ratio of 9.0 as an explanation to the changed enforcement of the system. Within the framework of this explanation, the activation policy has also been highlighted as a form of meta-ideology that has influenced the governance. This article argues that it’s not only the government’s control of activation policy that governs the actions of the Swedish social insurance agency, but also a specific ethos of the bureaucracy which consist of the self- ideology that the agency is the lord of the welfare state, not the server. In order to explore this, the article make a distinction between two types of discretion of the bureaucracy, and argue that the change in the Swedish social insurance system is caused by a combination of the specific ethos of the Swedish social insurance agency and an idea of the contract of the relationship between the state and the citizen (the activation policy).

I Sverige kan förebyggande sjukpenning lämnas till den som genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering i syfte att förebygga sjukdom, förkorta sjukdomstiden, eller helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Syftet med förmånen är således att en enskild ska kunna vara frånvarande från sitt arbete i den utsträckning det behövs för att medverka i medicinska insatser som kan förebygga att arbetsoförmåga på grund av sjukdom alls uppstår. Genom detta förebyggande syfte är förmånens ersättningsvillkor i hög utsträckning knutna till prognostiska bedömningar i flera steg. Försäkringskassan, som är den myndighet som ska administrera ersättningen, ska bland annat bedöma om det finns en risk för sjukdom, om den medicinska behandling som erbjuds kan förkorta eller förebygga sådan sjukdom i det enskilda fallet, samt om sjukdomen i sig kan förväntas sätta ner arbetsförmågan – vilket placerar förmånen mycket nära hälso- och sjukvårdens medicinska expertis. I artikeln visas att dessa omständigheter har förklaringsvärde för att Försäkringskassan samt hälso- och sjukvården uppvisar vissa brister i samsyn när det gäller hur begreppet vetenskap och beprövad erfarenhet ska förstås samt om förmånens syfte och funktion – och att detta inverkar på hur förmånens förebyggande (profylaktiska) syfte får genomslag i rättstillämpningen samt i sjukförsäkringen.