Ansvarsfördelningen mellan kommunal, regional och statlig nivå i den svenska kulturpolitiken har länge debatterats. 2009 beslöt riksdagen att en ny modell för fördelning av statliga bidrag till regional kulturverksamhet skulle inrättas. Det som kommit att kallas kultursamverkansmodellen berör i högsta grad ansvarsfördelningen mellan olika politiska nivåer och den står idag under implementering. I denna rapport studeras om och i så fall hur kultursamverkansmodellen har bidragit till att förändra den regionala och kommunala kulturpolitikens organisation och innehåll i Jämtland och Kronoberg. Studien, som fokuserar på kultursamverkansmodellen som ett uttryck för förändrad verksamhetsstyrning, vägleds av två övergripande frågeställningar:  Om och i så fall hur medför kultursamverkansmodellen en förändrad verksamhetsstyrning i Jämtland och Kronoberg, med särskilt fokus på relationen mellan regional och kommunal nivå?  Får en eventuellt förändrad verksamhetsstyrning konsekvenser för kulturpolitisk organisation och kulturpolitiska prioriteringar i Jämtland och Kronoberg och i så fall vilka? Studiens analysram utgörs av implementeringsteori och teorier om de vanligast förekommande styrningsredskap som det offentliga kan använda sig av för att genomföra politik, närmare bestämt styrning genom normbildning, organisation respektive regleringar. I studien belyses hur dessa styrningsredskap används i genomförandet av kultursamverkansmodellen. Studiens material består av dokument och intervjuer. Dokumenten utgörs huvudsakligen av kulturpolitiska styrdokument på i första hand regional och kommunal nivå, men även i viss utsträckning på statlig nivå. Semi-strukturerade intervjuer i Jämtland och Kronoberg har därtill genomförts med regionala och kommunala kulturpolitiker i ledande ställning, samt med motsvarande på tjänstemannasidan. Ett första resultat är att kultursamverkansmodellen medfört en förändrad verksamhetsstyrning i både Jämtland och Kronoberg. Denna förändring består i en förtätad dialog mellan regionala och kommunala kulturpolitiska instanser. Kultursamverkansmodellen har således bidragit till att förstärka en förändrad verksamhetsstyrning i relationen mellan regional och kommunal kulturpolitik, snarare än att modellen skapat radikalt nya former för verksamhetsstyrning. På liknande sätt har den statliga nivåns redan existerande styrning av såväl regional som kommunal kulturpolitik förstärkts snarare än radikalt förändrats; kultursamverkansmodellen har för den statliga nivån inneburit ett redskap att styra den regionala och kommunal kulturpolitiken starkare än tidigare. Ett andra resultat är att Kultursamverkansmodellens genomförande inte föranlett några förändringar i Jämtlands och Kronobergs kulturpolitiska prioriteringar. Professionell, institutionsbaserad konstnärlig verksamhet kvarstår som den regionala kulturpolitikens fokus. Detta resultat måste dock ses mot bakgrund av att modellen i de aktuella länen befinner sig i en etableringsfas, det vill säga förändringar kan eventuellt ske när modellen är inarbetad i de båda länen.

With this paper, we aim to instigate a discussion on the relevance of existing models and classifications in cultural policy research when wanting to explore regional cultural policy in Sweden. We assess the models and classifications that we deem to be most influential in English-speaking cultural policy research and find that although they have many benefits, they are not fully adequate when wanting to understand place-specific aspects and variation in regional cultural policy. We then move on to presenting findings from our own studies on Swedish regional cultural policy that make this critique relevant. We conclude with identifying the need not only for middle-range theories that are more apt when exploring local variation, but also for more empirical studies that from a comparative perspective can contribute to in-depth knowledge of the internal power structures of the cultural policy field.

I detta paper belyser vi regional kulturpolitik i ett svenskt sammanhang, med huvudfokus på de legitimitetsproblem som denna kulturpolitik hittills uppvisat. Legitimitetsproblemen utforskas från tre olika perspektiv, där det första rör den regionala nivåns position i en nationell kontext. Det andra perspektivet riktar in sig på regionernas interna sammanhang och handlar om kulturpolitikens roll och ställning i den regionala kontexten, där legitimitet gentemot regionernas invånare står i centrum. Det tredje perspektivet är också internt och avser hur regionerna med hjälp av olika berättelser om ett regionalt mervärde försöker legitimera sin kulturpolitik. I papret försöker vi spåra orsakerna till att den regionala nivån i Sverige hittills fungerat primärt som ett instrument för att implementera statligt genererad kulturpolitik. Vi argumenterar för att svårigheterna för den regionala nivån att etablera sig som en autonom politisk aktör på det kulturpolitiska området tydligt relaterar till den regionala nivåns svårigheter med att överlag finna en förankring i en specifik och unik regional värdegemenskap.

I denna artikel belyser vi regional kulturpolitik i Sverige, med huvudfokus på de legitimeringsproblem som denna kulturpolitik hittills uppvisat. Vårt syfte är att dels identifiera olika legitimeringsberättelser som använts för att motivera en mer självständig regional kulturpolitik, dels diskutera berättelsernas legitimitet. Vi har identifierat tre typer av legitimeringsberättelser, där den ”välfärdspolitiska berättelsen” rör både den regionala nivåns positionering i en nationell kulturpolitisk kontext och dess ställning i ett regionalt sammanhang. Regionen framställs här som den optimala platsen för att bedriva ”traditionell” kulturpolitik. Den ”essentialistiska berättelsen” gestaltar regionen som en plats med gemensam historia och kultur, medan ”nyttoberättelsen” består av olika delberättelser om hur kultur skapar regionalt mervärde i form av ekonomisk tillväxt, ökad social sammanhållning och/eller platsutveckling. Vi argumenterar för att svårigheterna för den regionala nivån att etablera sig som en autonom politisk aktör på det kulturpolitiska området tydligt relaterar till den regionala nivåns svårigheter med att överlag finna en förankring i en specifik och unik regional värdegemenskap.

Denna rapport är den tredje i ordningen som har sin upprinnelse i Humboldtuniversitetets 200-årsjubileum och i ambitionen att föra en kvalificerad diskussion om vilka roller som högskolor och universitet spelar idag. Rapporten ägnar särskild uppmärksamhet åt fenomenet tvärvetenskap och de utmaningar som en sådan ansats innebär, men den för också upp grundläggande principfrågor om akademiska friheter och värden till diskussion.

In this article, we present the analysis of a state-of-the-art review made as part of the Horizon 2020 EU-funded project AMASS (Acting on the Margins: Arts as SocialSculpture), which aims to address challenges of marginalisation in Europe through arts-based interventions. This study analyses researched-based materials on the social impact of the arts, theoretically underpinned by an understanding of the role of the arts in conjunction with the problematisation of social marginalisation. We found three ways to understand the social impact of the arts in the material; as a participatory means to agency and empowerment, identity and expression, and learning and development. These categories are related to analytically derived positions of marginalisation as predominantly structural- or more individual-based. Art is conceived of as a way to bridge these positions through an understanding of its educational qualities. These categories offer a fruitful but also potentially limited role of the arts in society.

This thesis aims at producing knowledge about a cultural policy (re)construction process in the City of Göteborg, Sweden. Cultural policy is understood as public interventions in the cultural field, with the term public referring mainly to the democratic political-administrative organisation. The reconstruction process is studied in the context of the general challenges that cultural policy has come to face as an integral part of welfare state policies in late-modern Western societies; in particular, the thesis looks into the ways in which Göteborg as a local cultural policy agent responds to these challenges. In this context, two major components of policymaking are brought into focus: the organization and the visions of Göteborg s cultural policy. The thesis explores how the two issues are brought under scrutiny, debated, and acted on by political and administrative agents at different levels of government but primarily within the municipal organization of the city itself. The empirical part of the study analyses arguments put forth by the different agents involved in this process, interpreting cultural policy statements collected from 117 public documents but also through 6 interviews with politicians and administrators in charge of cultural affairs in the city. In addition to providing a detailed account of the diverse arguments advanced, the thesis also considers relevant statements found in theoretical, research-based texts, variously addressing themselves to what is identified as central elements of cultural policy. A neo-pragmatist and discourse-oriented research approach is utilized in the examination of the cultural policy statements and in the analysis of their internal relations. Three different discourses are identified as distinct tools used by political and administrative agents implicated in the (re)construction of cultural policy: the quality discourse, the welfare discourse, and the alliance discourse. The agents involved make simultaneous use of these discourses, which, respectively, focus on (1) professional artistic excellence, (2) broadening of the participation in cultural activities, and (3) sustainable development. The study concludes that the policy process in the City of Göteborg emerges primarily as a reproduction of existing discourses that characterize the cultural policy field more broadly. At the same time, however, this reproduction takes place as a creative assimilation adapting these discourses to local conditions.

Med de regionförsök som inleddes i Sverige under slutet av 1990-talet, påbörjades en regionalisering av den svenska kulturpolitiken. Regionaliseringen påverkar inte bara den regionala nivån, utan får även konsekvenser för kommunal och statlig kulturpolitik. Den måste också sättas i relation till ett internationellt sammanhang. Vad innebär regionaliseringen för den svenska kulturpolitiken? Tycker kommuner, regioner och stat likadant om en förstärkt regional nivå? Hur ser kulturpolitiken i de nya regionerna ut? I denna rapport presenteras resultaten från ett forskningsprojekt som syftar till att belysa ovanstående frågor. I fokus står Region Skåne och Västra Götalandsregionen, Sveriges två mest etablerade regioner. varje region har en kommun och ett EU-finansierat kulturprojekt studerats särskilt: Vellinge och KNUT-projektet i Skåne respektive Mellerud och UniTon-projektet i Västra Götaland. Sveriges Kommuner och Landsting är inkluderade för att belysa regionala och kommunala kulturpolitiska intressen i samlad bemärkelse. Statens kulturråd representerar den statliga nivån.

Ända sedan jag började engagera mig i det kulturpolitiska forskningsfältet för snart 20 år sedan är det relationen mellan kulturpolitik på olika politiska nivåer – den lokala, regionala, statliga respektive internationella – som intresserat mig mest. Hur samspelar kulturpolitik på olika nivåer med varandra och var ligger spänningar och rentav konflikter? Vilken eller vilka nivåer har makten över det kulturpolitiska tolkningsföreträdet, det vill säga att bestämma vad som är de rätta kulturpolitiska prioriteringarna och den rätta kulturpolitiska organisationen?

På uppdrag av Norsk Kulturforum och med benäget ekonomiskt bistånd från Svensk-norska samarbetsfonden, ska jag i det följande försöka sammanfatta de ca 35 olika programpunkter som konferensen erbjöd. Syftet med denna reflekterande konferensrapport är inte att er-bjuda uttömmande referat av samtliga inlägg. Konferensprogrammet och merparten av in-läggen finns för den intresserade tillgängliga via Norsk Kulturforums hemsida (www.noku.no). Syftet med konferensrapporten är istället att erbjuda läsaren en tematise-rad analys av innehållet, där jag i första hand försöker gestalta gemensamma utgångspunk-ter i de olika inläggen, men också försöker hitta de punkter där inläggen skiljer sig åt. Här bygger jag på min egen förförståelse som svensk kulturpolitikforskare, där mitt forsknings-fokus ligger på lokal och regional kulturpolitik mot bakgrund av globaliseringsprocesser. En annan person, med en annan förförståelse, hade således antagligen valt att belysa andra teman utifrån det som framkom under konferensen.

This paper presents a currently running research project, which aims at exploring potential geographical and discursive shifts in regional cultural policy in Sweden. The backdrop against which these shifts are understood is that of globalization processes, understood as parallel processes of internationalization and decentralization in political-administrative organization. Two regional experiments, Region Skåne and Region Västra Götaland, carried out since the 1990’s, constitute the comprehensive case studies of the project. Within both regions, two municipalities and two cultural activities have also been selected for the project. By analyzing strategic documents and by interviewing key agents in the cultural policy field in the two regions and four municipalities, the construction of regional identity is explored. In this process of construction, the relations between strategy and implementation, centre and periphery and formal and informal agents are highlighted.

This short paper provides a rough and very tentative outline of a research study aiming at tracing the interplay between different kinds of knowledge production about cultural policy, on the one hand, and cultural policy practice, on the other, in the specific setting of the Swedish political-administrative system. Over time, knowledge production about cultural policy has become increasingly diversified, most notably through the establishment of a specific national government agency devoted only to the assessment of policy measures in relation to policy goals. In addition to academic researchers, a new kind of expert has thus been introduced in the negotiation over which knowledge claims that gain legitimacy amongst cultural policy stakeholders. The paper briefly discusses this development based on a selection of previous research on knowledge production in and about cultural policy, as well as suggestions on how to methodologically explore this turn of events. 

In this paper, we explore the argument that research on Swedish public cultural policy has not contributed to providing an academically sound and critical basis for assessing basic failures in Swedish cultural policy. The aim of our paper is to tentatively trace a limited selection of explanations for why this is the case and our contribution is thus perhaps best classified as belonging to the meta-study of cultural policy research. We conclude that a basic challenge for the cultural policy research field is its tendency to reproduce normative assumptions generated by cultural policy stakeholders. Research on Swedish cultural policy thus runs the risk of integrating research with the policy sector, rather than provide an autonomous knowledge basis. We argue that one important remedy would be comparative studies, between cultural policies in different countries as well as between different policy fields. 

Texten utgör en inledning till antologin Vetenskap på tvären; den tredje volymen som dokumenterar seminarieserien Från Högskolan i Borås till Humboldt. Texten sätter den tredje seminarieseriens innehåll i förhållande till de två tidigare, diskuterar i korthet några aspekter på begreppet och företeelsen tvärvetenskap samt introducerar de nio övriga uppsatser som ingår i volymen.

This article contributes to discourse-oriented, information-seeking research by showing how discourses, from a neopragmatist perspective, can be explored as tools that people employ when they actively engage in information practices in varied social contexts. A study of nurses and the nursing profession in Sweden is used as an empirical example of such a context, which is in the article understood as a community of justification. The nurses' accounts of information practices are further analyzed as expressions of their use of discourses as tools in the promotion of specific interests as to what the nursing profession should be. The analysis shows how the science-oriented medical discourse and the holistically oriented nursing discourse are two tools employed in the nurses' accounts of their information practices. In these discourses, which operate at both a workplace and an occupational level, a key component is what nurses consider to be relevant information.

This article explores the broad and undefined research field of the social impact of the arts. The effects of art and culture are often used as justification for public funding, but the research on these interventions and their effects is unclear. Using a co-word analysis of over 10,000 articles published between 1990 and 2020, we examined the characteristics of the field as we have operationalised it through our searches. We found that since 2015 this research field has expanded and consists of different epistemologies and methodologies, summarised in largely overlapping subfields belonging to the social sciences, humanities, arts education, and arts and health/therapy. In formal or informal learning settings, studies of theatre/drama as an intervention to enhance skills, well-being, or knowledge among children are most common in our corpus. A study of the research front through the bibliographic coupling of the most cited articles in the corpus confirmed the co-word analysis and revealed new themes that together form the ground for insight into research on the social impact of the arts. This article can therefore inform discussions on the social value of culture and the arts. 

In both Finland and Sweden, decentralisation has traditionally been an essential cultural policy aim. This article explores how, by pursuing decentralisation, the regional jurisdictions have been presented with more possibilities to fulfil their purposes and in this way, gain legitimacy in cultural policy. Based on the analysis of political, legal, and administrative documents, three main periods of regional decentralisation in cultural policies are identified: regions as vehicles of welfare policy, regionalisation, and competitive regions. In both countries, national governments have promoted the regional level’s agency, and in doing so, potential institutional change in cultural policy. However, the increase of the regional level’s role has been limited by the countries’ strongly institutionalised cultural policy systems.