Denna studie undersöker en tonåring och sedermera ung kvinnas tal om att i olika skolsammanhang positioneras och positionera sig själv som avvikande, ’den Andre’, den ’invandrade’, i relation till majoritetsgruppen, ’det svenska’. Mer specifikt analyseras hur olika kapital och positioneringar förändras och får olika innebörd över tid, från grundskola till högskola. Studien bygger på longitudinella etnografiska data som samlades in genom fältarbete. Här analyseras intervjuer, samtal och fältanteckningar som genomfördes med studiedeltagaren vid två nedslag, under skolgången i årskurs 9 och under tiden som högskolestudent, med hjälp av begreppen kapital och hybriditet. Studien belyser hur tillhörighet och utanförskap kan förstås och få mening på olika sätt under olika perioder i livet, och är kopplade till olika sammanhang. Studiedeltagaren förstår och motiverar sina val och handlanden genom att positionera sig själv och andra som den/de som tillhör alternativt inte tillhör, men i delar präglas denna positionering av hybriditet och motsägelsefullhet.

Syftet med den här artikeln är att analysera (svensk-)lärares professionella behov så som de konstrueras av en inflytelserik aktör på kompetensutvecklings-marknaden. Teoretiskt är studien baserad på Evans (2011a, 2011b) modell över professionell utveckling. Modellen är en typologi av utvecklingskomponenter och förändringsdimensioner av professionalism. Vår analys bygger på tre konferens-program från den inflytelserika aktören och fokuserar särskilt på konferenser för svensklärare. Vi analyserar materialet dels kvantitativt genom en redogörelse för proportionerna mellan utvecklingskomponenternas ingående förändringsdimen-sioner, dels kvalitativt genom karakterisering och exemplifiering av vad som kännetecknar de olika förändringsdimensionerna. I det senare av dessa två steg framgår vilka tillägg vi gör till Evans modell. Resultatet åskådliggör i vilken grad kompetensutvecklingsinnehållet orienteras mot att utveckla lärares beteenden, attityder eller intellektuella aktivitet. Det visar sig att beteendekomponenten dominerar, en omständighet som vi problematiserar i artikeln. Mot slutet diskuterar vi vilka tänkbara konsekvenser resultatet i sin helhet kan tänkas innebära för lärarprofessionen.

Lärares kollektiva kompetensutveckling genom olika former av handledning ökar i den svenska skolan. Kollektiv kompetensutveckling beskrivs i nationell och internationell forskning ofta som en entydigt positiv praktik för att utveckla yrkesskicklighet. I följande artikel problematiseras denna föreställning genom en analys av en kollegial grupphandledning. Syftet är att synliggöra hur lärare konstruerar diskurser om lärar(o)skicklighet i samband med grupphandledning. Resultatet visar en motstridig bild av vad lärarskicklighet kan tänkas vara. Lärarna disciplinerade varandra i relation till lärarskicklighet genom de undervisningsråd som exemplifierades under handledningen. Subjektskonstruktionen av enskilda lärare, som skapades under den kollegiala handledningen, kan tyckas stigmatiserande. Likväl genererades också utrymme för förhandlingar och nya subjektspositioner. Kulturellt-diskursiva, social-politiska och materiellt-ekonomiska arrangemang på skolan bidrog till att främja den specifika och disciplinerande kompetensutvecklingspraktiken.

Kraven på evidensbaserad utbildning har drivit fram en rad initiativ som avser att minska det förmodade gapet mellan forskning, politik och praktik. Bland dessa initiativ finns etableringen av särskilda organisationer—så kallade mäklarorganisationer—med uppgift att syntetisera resultaten av utbildningsvetenskaplig forskning. I Sverige har Skolforskningsinstitutet inrättats för att genomföra systematiska översikter inom skolans och förskolans område. Skolforskningsinstitutet ska ge lärare bättre förutsättningar att undervisa med stöd av vetenskapligt underbyggda metoder och arbetssätt. Kritiker hävdar dock att mäklarorganisationer överlag prioriterar aggregativa översikter för att utvärdera effekterna av interventioner och att denna inriktning är mindre passande för komplexa områden som utbildning. I ljuset av Skolforskningsinstitutets uppdrag och den kritik som riktats mot systematiska översikter argumenterar jag i denna artikel för att institutets verksamhet bör inbegripa konfigurativa översikter. Konfigurativa översikter skulle ge Skolforskningsinstitutet bättre möjligheter att genomföra sitt uppdrag, framförallt eftersom konfigurativa format kan utarbetas för att: (1) understödja omdömen om vad som är utbildningsmässigt önskvärt; (2) inkludera studier från praktikutvecklande ansatser; samt (3) förmedla kunskap med potential att spela en kritisk roll i undervisningen.

I Sverige liksom i flera andra länder finns det från politiskt håll en klar önskan om att göra läraryrket till en forskningsbaserad profession. I detta sam-manhang lyfts utvecklingsledare, som ofta är verksamma forskare inom utbildnings-området, fram som betydelsefulla. Flera studier visar att utvecklingsledare är av betydelse för att lärare ska kunna dra nytta av forskningsresurser i deras arbete med skolutveckling. I debatter om denna fråga går dock åsikterna isär om på vilket sätt utvecklingsledare ska stödja lärare. Idén om evidensbaserad praktik respektive idén om aktionsforskning bidrar med två sinsemellan olika skolutvecklingsmodeller som båda betonar utvecklingsledares samarbete med lärare. Ska utvecklingsledare fram-för allt förmedla evidensbaserade undervisningsstrategier till lärare eller ska utveck-lingsledare främst handleda lärares aktionsforskning i skolan? I politiska förslag, såväl nationellt som internationellt, förefaller det som att skillnaderna mellan dessa båda forskningstraditioner av någon anledning ofta förbi-ses. Aktionsforskning ses i utbildningspolitiken främst som en resurs för att öka användningen av forskningsresultat. Vissa politiker tar för givet att aktionsforsk-ning förbättrar lärares förmåga att tillämpa evidens i klassrumspraktiken. I England har till exempel aktionsforskning kommit att passas in i reformer som avser att stödja utvecklingen av evidensbaserad praktik, och det rådande utbildningspolitiska klimatet i Sverige gör det tänkbart att aktionsforskning kan komma att få en motsvarande roll. Frågan som ställs i denna artikel är om den kritiska aktionsforskningstraditionen i så fall kan bidra till kulturer av evidensbaserad praktik bland pedagogiskt yrkes-verksamma i Sverige. I artikeln diskuteras denna fråga efter en undersökning av de konsekvenser som evidensbaserad praktik respektive kritisk aktionsforskning tänk-bart kan få för utvecklingsledares arbete. Mot bakgrund av en jämförelse av de skilda krav som dessa båda idétraditioner ställer på just utvecklingsledare framstår de politiska förslagen som högst problematiska. Avslutningsvis poängteras utvecklingsledares behov av alternativa förhållningssätt som tillåter pedagogisk forskning att spela flera olika roller i skolutvecklingen.

Syftet med denna artikel är att presentera en övergripande bibliometrisk utforskning och analys av konversationer inom lärarutbildningsforskning och hur denna komplexa verksamhet organiserar sig i form av forskningsproblem, kunskapsintressen och intellektuella traditioner. Analyserna behandlar de noder och nätverk som formas av länkar mellan publikationer genom konversationer i forskarsamhället. I fokus står svensk lärarutbildningsforskning och hur denna länkas till internationell forskning inom området. Undersökningarna bygger på de resurser som citeringsdatabasen Web of Science och analysverktyget VOSviewer erbjuder. Vi identifierade 23 866 publikationer totalt, varav 358 hade anknytning till Sverige. En omfattande expansion av publikationer har skett under senare år – såväl inom svensk som internationell lärarutbildningsforskning – med en påtaglig anglo-saxisk dominans inom området. Explorativa klusteranalyser utifrån länkar mellan publikationer gav olika forskningsfronter med skilda problem och ansatser som behandlades i skilda nätverk. Vi kunde också identifiera särskilda intellektuella traditioner och förgrundsfigurer i olika nätverk. Svensk och internationell forskning uppvisade här åtskilliga likheter i sin organisering. Våra studier visar på ett fragmenterat forskningsfält positionerat i olika sammanhang och kunskapsintressen. Forskarsamhället behöver reflektera över skillnader i inriktning och lokalisering av forskningsproblem inom fältet samt analysera varför dessa uppstår liksom innebörder av att lärarutbildning förflyttas mellan olika forskningsfronter och traditioner. 

Syftet med den här artikeln är att belysa hur förespråkare för den språkdidaktiska metoden suggestopedi konstruerar 1) problemet med att vuxna med utomeuropeisk språkbakgrund inte lär sig tillräckligt snabbt samt 2) lösningen, det vill säga hur denna problematik kan och bör bemötas enligt involverade projektaktörer. Detta görs genom en kritisk diskursanalys av sex strategiskt utvalda texter som alla framhåller suggestopedi som en fruktbar metod och som alla knyter an till projekt finansierade av Europeiska socialfonden. Analysen genomförs i fem steg. I det första steget identifieras hur problemet med att de vuxna inte lär sig snabbt nog konstrueras av aktörer som är involverade i projekten och i det andra steget identifieras vilka lämpliga åtgärder som föreslås i syfte att adressera det uppfattade problemet. Steg tre packar upp det nätverk av praktiker i vilken Europeiska socialfonden är en central aktör. Därefter belyses motstridigheter och luckor som trädde fram via analysen liksom potentiella metodologiska problem. De slutsatser som går att dra handlar om att det finns kritiska aspekter att beakta både när det gäller hur de vuxna med utländsk bakgrund konstrueras och vad beträffar den tillämpade didaktiska metoden.

Recensionsessä om Per Höjebergs avhandling i historia Utmanad av ondskan: Den svenska lärarkåren och nazismen 1933-1945. Artikeln diskuterar tematiker som nationalsocialism och pedagogik, kulturellt försvar mot totalitära synsätt, den bildade klassens förhållande till nazistiska partier och protonazistiska kulturella organisationer samt behovet av ett kritiskt förhållningssätt till historiemoralistiska synsätt.

I denna studie undersöks hur två mellanstadielärare i intervjuer talar om flerspråkande i skolarbetet före och efter en intervention. Materialet är insamlat inom ett samverkansprojekt mellan Linnéuniversitetet och två olika F–6-skolor på initiativ av en kommuns utbildningsförvaltning. Själva interventionen pågick i två språkligt heterogena klasser under 14 veckor i syfte att ge stöd till respektive lärare att i större utsträckning tillvarata flerspråkiga resurser i skolarbetet. Intervjuerna analyseras med hjälp av kvalitativ innehållsanalys, som i sin tur tolkas och diskuteras med hjälp av Ruíz (1984) tre olika förhållningssätt till språk och språkanvändning som problem, rättighet eller resurs. Studiens resultat diskuteras också utifrån begreppen epistemisk rättvisa (Fricker, 2007, 2017) och inkluderande undervisning (Ainscow & Messiou, 2018; Kugelmass, 2006). Resultatet visar att lärarna efter interventionen uttrycker att de i högre grad erbjuder flerspråkande i skolarbetet, vilket kan tolkas som ett exempel på inkluderande undervisning som ökar den epistemiska rättvisan för såväl elever som vårdnadshavare med migrationsbakgrund. Emellertid ger båda lärarna fortsatt uttryck för flerspråkigheten som en villkorad resurs, något som tillfälligt kan användas av de elever som ännu inte lärt sig tillräckligt med svenska.