Hjärt- och lungräddning (HLR) utförs av sjuksköterskan och övrig vårdpersonal vid hjärtstopp för att försöka rädda livet på patienten. Det är en akut och känslofylld situation där snabba beslut måste tas. Många närstående önskar att få närvara, något som för med sig frågeställningar för sjuksköterskan att ta hänsyn till. Syftet med uppsatsen är att undersöka sjuksköterskans upplevelse av närståendes närvaro vid HLR. Metoden är en litteraturstudie som bygger på kvalitativa och kvantitativa vetenskapliga artiklar.

Resultatet lyfte fram tre huvudteman. Att besluta om närvaro: Många sjuksköterskor efterfrågade skrivna riktlinjer som hjälp för dem att förhålla sig till situationen. Beslut om närstående skall närvara eller inte lyftes fram som något det bör beslutas om gemensamt i vårdteamet. Erfarenhet i yrkesrollen och av närståendes närvaro vid HLR samt en tro på sin egen förmåga ansågs ligga till grund för att sjuksköterskan upplevde närståendes närvaro som något positivt. Stärkt relation: En del sjuksköterskor menade att närvaron fungerade relationsskapande. Genom att uppleva HLR-skeendet tillsammans ökade både sjuksköterskornas och närståendes förståelse för det inträffade. Väcker känslor: Sjuksköterskorna beskrev en prestationsångest över att bli iakttagna av närstående medan de arbetade och menade att det kan komma att påverka vården. Konflikter i teamet ansågs öka. Dessutom nämndes en rad orosmoment av att tillåta närståendenärvaro: bruten sekretess; en oro för hur närvaron kan komma att påverka närstående psykiskt; hot om våld mot personal; och rättsliga följder. Slutligen berörs i diskussionen betydelsen av riktlinjer för att skapa trygghet för sjuksköterskan i arbetet. En fungerande arbetsmiljö möjliggör för närstående att närvara, vilket visat upplevas positivt i stunden om tillräckligt med resurser finns att tillgå samt i förlängningen då närstående uppvisat lägre grad av psykisk ohälsa.