Våldtäkt förklaras vara ett stort samhällsproblem som ökar i Sverige. Definitionen av ett sexualbrott är att genom misshandel eller tvång utföra en sexuell handling som kan jämföras med samlag. Det är all hälso- och sjukvårdpersonals skyldighet att veta var, när och hur patienten kan få bästa möjliga hjälp och stöd. Trots detta får många kvinnor ännu inte tillräckligt med medicinsk behandling och stöd efter en våldtäkt. Synen på våldtäkt har genom tiden förändrats. Förr var kvinnans nej till samlag något som inte alltid respekterades, men efter årtionden av diskussioner kring ämnet, har kvinnojourer uppstått och lagändringar om sexualbrott har skett. Syftet med denna studie är att beskriva kvinnors upplevelse efter en våldtäkt, för att sedan diskutera sjuksköterskans bemötande och agerande i mötet med den utsatta kvinnan. En litteraturstudie med innehållsöversikt av åtta kvalitativa och tre kvantitativa vetenskapliga artiklar har använts enligt Friberg (2012, s. 100). Resultatet bygger på två teman: Kvinnors upplevelse av sig själva och kvinnors upplevelse av att vilja söka hjälp.

Studiens resultat visar att våldtäkt påverkar kvinnors självbild och självkänsla negativt, vilket gör att de i efterhand har svårigheter att stå ut med sin egen kropp. Efter våldtäkten upplevde kvinnorna skamkänslor och skuldbelade oftast sig själva för händelsen. Alla problem medförde att även sexlivet påverkades negativt för många kvinnor. En och annan uttryckte även en önskan att ibland vilja skada eller till och med döda gärningsmannen på grund av ilska.  Något som yttrade sig i kvinnornas vardag var en känsla av oro. Det kunde även förekomma inslag av depression och posttraumatiskt stressyndrom. Många valde att inte anmäla eller söka hjälp efter övergreppet. Detta kunde bero på en rädsla, osäkerhet eller en misstro till samhällets förmåga att ge hjälp. Genom att sjuksköterskan ger information, tar hänsyn till patientens livsvärld, integritet och autonomi kan den utsatta kvinnan uppleva trygghet och en minskad psykisk påfrestning. Sjuksköterskan bör vara medveten om sitt bemötande och agerande, något som kan bidra till ett minskat vårdlidande.