Sverige utgör idag ett mångkulturellt samhälle, ambulanspersonalens möte med patienter som inte talar det svenska språket blir därmed allt vanligare. Forskning påvisar att det kan finnas en begränsning av att ge prehospital vård när patienten innehar ett annat språk än vårdpersonalen. Det är av stor vikt att ett prehospitalt omhändertagande sker på lika villkor och att patienten får samma vård oavsett språk. Syftet med denna studie var att belysa ambulanspersonalens upplevelser av att vårda patienter som inte talar svenska. En kvalitativ intervjustudie genomfördes med åtta deltagare av olika yrkeskategorier inom ambulanssjukvård där insamlad data bearbetades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys.

Resultatet påvisar att en väl fungerande kommunikation kan vara avgörande för att inhämta den information som krävs för att prehospital vård skall kunna ges. Dock finns det andra alternativ på hur information kan inhämtas än via det verbala språket. Att ta hjälp av både patientens men också sitt egna kroppsspråk, vitala mätvärden samt vikten av att kunna anpassa sig efter rådande omständigheter anses vara främjande. Upplevelser som oro, stress, och frustration men likväl upplevelser  av positiv karaktär såsom tillfredställelse och lättnad uppkom vid vårdmötet av patienten som inte talar svenska. Att använda närstående i vårdmötet ses som en tillgång men kan också utgöra ett hinder i vårdandet i samband med tolksammanhang. Slutsatsen är att den prehospitala vården kan utföras trots språkbarriärer då ambulanspersonalen får använda sig utav de resurser som finns tillgängliga som exempelvis användningen av deras kroppsspråk och tolkar för att på bästa sätt kunna möjliggöra en väl fungerande kommunikation. Språkförbistringar kan dock i vissa vårdmöten utgöra ett bekymmer som med hjälp av enkel teknik skulle kunna leda till en mer patientsäker vård.