De senaste decennier har organiseringen av välfärdssamhället genomgått flera förändringen. En tendens är att man i de offentliga organisationerna söker andra möjligheter för hur den offentliga sektorn ska organiseras, än att upprätta stabila förvaltningsstrukturer. Det finns en mängd andra organisatoriska lösningar som prövas för att kunna erbjuda olika välfärdstjänster. Det kan handla om olika former av nätverksorganisering, samverkan eller projekt. I alla tre fallen är de former som används för såväl intern organisering, som för att etablera relationer till omgivningen. En anledning till att dessa nya former av organisering etableras är att det finns ett behov av att överskrida gängse förvaltningsgränser, professionsgränser och/eller gränser för huvudmannaskapet. Behovet av gränsöverskridande tyder på att de etablerade strukturerna för exempelvis kommunal verksamhet är för begränsande för att lösa den kommunala uppgiften och att det krävs kompletterande organisatoriska lösningar som går utanför de traditionella organisationsgränserna. Det behövs en möjlighet att hantera gängse gränser för verksamheten genom att antingen dekonstruera gränserna för att finna vägar att överskrida dem till förmån för nya arbetsformer eller genom att konstruera nya gränser för att inrätta nya verksamheter. Flera studier visar att de offentliga organisationerna inom många av sina verksamhetsområden prövar nya organisationsformer. Inte minst har marknadiseringen (Blomquist, 1996; Rombach, 1997) och decentraliseringen (Czarniawska-Joerges, 1988) av offentlig verksamhet inneburit förändringar för hur välfärden organiseras. Därutöver kommer interorganisatoriska samverkansformer (Oliver, 1990, Lindqvist, 2003), nätverksorganisering (Hertting, 2003) och projektifieringen (Lundin och Söderholm, 1997; Jensen et al, 2007) som i sin tur utmanar mer etablerade och möjligen mer stabila organisationsformer. Syftet med konferenspappret är att diskutera problematiken med en mer flexibel organisering av välfärdssektorns organisationer. Å ena sidan har stabila gränser uttryckta i en varaktig förvaltningsstruktur borgat för en viss klarhet i vilken begränsningar som föreligger i organisationens uppdrag och kompetens. Det har samtidigt försvårat uppdragets genomförande då medborgarnas behov inte visar sig vara lika avgränsade som förvaltningarnas uppdrag. Å andra sidan har mer flexibla gränser för verksamhetens genomförande i form av projekt, nätverk eller interorganisatorisk samverkan givit en möjlighet att skapa allianser för att utveckla en mer sammansatt kompetens och lösa förvaltningarnas delvis överlappande uppdrag. På samma gång som flexiblare organisering tenderat till att skapa en större oklarhet om var gränsen går för uppdraget och visat på aktörernas oförmåga att integrera flexibla gränser med mer stabila gränser.