Denna fenomenologiska livsvärldsstudie beskriver sju närståendes erfarenheter av att en nära person drabbats av hjärtstopp i hemmet eller ute i samhället. Resultatet visade hur närstående plötsligt upplevde kontrollförlust och en känsla av overklighet. De upplevde sig ensamt ansvariga, otillräckliga och med svårigheter att möta ett överväldigande ansvar. I den ensamma och utsatta situationen blev allt kaotiskt, ångestfyllt och omtumlande. När ambulanspersonal anlände väcktes närståendes hopp. Beroende på vilken föreställning eller kunskap närstående hade om patientens tillstånd kastades de mellan förhoppningar om överlevnad och tvivel över det meningsfulla med livräddande åtgärder. Efter händelsen kände sig närstående ofta lämnade ensamma med oro och frågor inför framtiden. Oron motverkade välbefinnande och hotade viktiga värden i ett gott liv eftersom de riskerade att bli ensamma i sorg efter den döde, eller i oro för den överlevandes framtid. Närstående försummade egna och viktiga behov. Resultatet visar att ambulanspersonal har en prima facie plikt att stödja närstående i samband med en patients hjärtstopp och död. Detta förutsätter uppmärksamhet, känslighet och öppenhet inför närståendes outsagda eller uttryckliga frågor och behov. Vid dödsfall i hemmet bör ambulanspersonal finnas till hands så länge som det krävs för att hjälpa närstående i kris.